Det här med att modernisera är inte lätt, och den som inte förmår modernisera hamnar ohjälpligt efter.
Varje gång Tomas Östros med flera öppnar sin mun och svarar:" att vi får respektera det Socialdemokratiska partiets valgång", så ligger i undertexten inget annat än, att vi gör som vi alltid har gjort.
Förändringens vindar blåser inte genom det potentiella ledargardet precis. Man håller sig i linan i rädsla för stupet och positionerar sig på samma sätt som inom ANC i Sydafrika. Revolutionära hjältar efterlyses inom Socialdemokratin. I bådas våra länder finns en önskan bland väljare om att möta dagens människa och hennes behov.
En modern Socialdemokrati måste kullkasta det traditionella samhällets institutioner, dess sociala vanor och livsvärden. Oavsett om det heter folkhemmet eller ledarskap som Olof Palme. Att längta tillbaka är att stanna av, när det är framåt som gäller.
Modernisering är konfliktfylld
Begreppet modernisering är överallt konfliktfylld. I Nordafrika är den nu också våldsam och kaotisk. Modernisering introducerar något nytt, i ett som kan tyckas hektiskt tempo, både i vardagsliv och samhällsliv.
I våg efter våg har moderniseringen sköljt över traditionsbundna länder framförallt i Europa de sista 20 åren och nu har den nått Nordafrika. Alla samhällen drabbas hårt, baltstaterna är ett exempel. De länder och samhällen som omgående anammar den virvelström de hastigt hamnar i och anpassar sig till omvandlingen, gynnas.
Svårast blir det för de länder, som spjärnar emot och värnar om sina traditionella värden. Som Ryssland och Vitryssland för att ta några exempel. I de länderna är modernisering lika med en mental omvälvning som ställer gömda konflikter i dagen och motsättningarna mellan gammalt och nytt blir till uppror, inbördeskrig, folkmord och mediatystnad.
Samma fenomen gäller för en gång revolutionära partier som ANC, som inte kan förmå modernisera och omvandla sig till ett parti i en demokrati.
Det kan också sägas gälla för den svenska Socialdemokratin som så länge varit fast i tron att man företräder folket. Folket har under tiden vandrat vidare, mycket tack vare de reformer som gjorts inom Socialdemokratin men glömsk om dess ursprung.
Jämföra sig med ANC
Det är omöjligt att begära att folk skall vara evigt tacksamma för en arbetar- eller frihetskamp, som en gång på tiden var nödvändig. Unga väljare i Sydafrika vill inte ständigt påminnas om apartheid och frihetskampen.
En kamp som pågick innan de föddes. Det är att gråta över spilld mjölk, som författarinnan Kopano Matlwa skriver i sin nya roman. Vill Socialdemokratin få syn på sig själv, behöver man bara höja blicken och jämföra sig med ANC. Det finns många likheter i hantering av parti och väljare. När ilskan utbröt i Socialdemokratin över begreppet " Det nya arbetarpartiet " inom Moderaterna, pågick en namnstrid mellan ANC och COPE, det sistnämnda partiet som bröt sig ur ANC 2008.
Växlar mening och innebörd
I stället för att titta inåt på den egna förda eller icke utförda politiken, la man sin frustration på ytliga fenomen som namnfrågan och tappade därmed fokus och väljarnas intressen.
Modernisering är en traumatisk process och våldsam kan den bli. Libyen visar på det. Modernisering polariserar i oförsonliga politiska läger och blir till sist en politisk kraftmätning.
Den finns just nu inom Socialdemokratin. I samma kraftmätning formas fortfarande höger-vänster, trots att nutida modernisering borde lärt oss att i dess epok växlar alla positioner mening och innebörd likt en pulserande ström.