Svart opposition mot svart övermakt i valet i Zimbabwe
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Varje gång media i väst talar om "free and fair elections " i ett land som Zimbabwe så är verklighetsbilden av fria val vi bjuds på, att människor i själva verket fått köa för att rösta utan att bli blåslagna.
En klar uppfattning om hur makten över beslutsfattande ser ut i land efter land, har vi inte. Inte bara den institutionella makten utan makten över dagordningen, för att inte tala om makten över tanken.
Protester mot Mugabe
I Zimbabwe röstar man fram 120 ledamöter till parlamentet, resterande 30 parlamentsledamöter utser Robert Mugabe själv.
För fem år sedan drev folket inte bara fram en folkomröstning för en ny konstitution, de vann omröstningen. Tanken ogillades av landets regering. I praktiken president Mugabe.
Han är som många afrikanska ledare inte i stånd att lämna ifrån sig makten. Ändra konstitutionen kan afrikanska ledare med lätthet göra, men bara till sin egen fördel. Det vill säga ytterligare utöka sin egen mandatperiod en tid.
Från den stund folket i Zimbabwe öppet protesterade i en laglig omröstning, har landet ifråga dränerats på all form av kraft. Ekonomisk och mänsklig. De som ville en förändring har lämnat hemlandet. Media och opposition har tystats. Hoten är inte längre de stora knytnävarna. Utan mera subtila. Men ändå hot.
President Robert Mugabe bygger sin makt på tvång eller hot om tvång. Hans makt görs möjlig genom de relationer han själv och hans parti har till de styrande i omgivande länder som Namibia och Sydafrika.
Bilden av diktatorn Idi Amin i Uganda på 70-talet finns kanske fortfarande på någons näthinna. Idi Amin störtades så småningom men hann göra mycken skada.
Facket motarbetas
Gemene man i södra Afrika önskar att Robert Mugabe skall falla. Faller Mugabe hoppas många att utgången skall få en dominoeffekt på samma sätt som forna öst, att det ena landet efter det andra byter regeringar.
Zimbabwe skall gå till val i veckan. Robert Mugabe försätter inte en chans att bli återvald. Han har kastat ut alla biståndorganisationer ur landet. Förkväver fri press. Ger löneförhöjningar till partiet närstående valarbetare och delar ut mat till landsbygdens folk. Maten hamnar i säkra valkretsar.
Thabo Mbeki arbetar i andra delar av Afrika med försoningsprocesser mellan stridande parter, men som president i grannlandet ingriper han inte.
Fackföreningsrörelsen i Sydafrika, Cosatu, har höjt sin röst för stöd till oppositionen och arbetarrörelsen i Zimbabwe. Cosatu får inget stöd från ANC. Snarare tvärtom. Regeringspartiet i Sydafrika uttalar liksom tidigare sitt förtroende för valprocessen i Zimbabwe.
När Cosatu, landsorganisationen, flög in i Zimbabwe i slutet av förra året blev de utkastade av regeringsrepresentanter redan på flygplatsen.
Ett nytt försök i februari i år från Cosatus sida att få tillstånd en diskussion med fackföreningsrörelsen inne i Zimbabwe resulterade i samma sak. De avvisades på flygplatsen i Harare. Nu demonstrerar fackföreningsrörelsen under polisbevakning vid gränsen mellan Sydafrika och Zimbabwe.
Det är folket som opponerar
Inga statsöverhuvuden i området höjer någon röst. Ingen ingriper. I Harare har människor tillgång till tv och internet och kan göra egna bedömningar av läget i landet.
På landsbygden blir bilderna av verkligheten den bild som pådyvlas dem. Hungern talar också sitt språk. Det gynnar Robert Mugabe och hans parti Zanu PF. Det gynnar knappast den opposition som vuxit fram i landet.
Folk i Afrika behöver nytt politiskt stöd också från västvärlden. Det är folket som opponerar i Zimbabwe.
Folket som går i opposition mot svart övermakt. Svart står mot svart. Det är folket, lantarbetare, industriarbetare och hantverkare, kvinnor och män som tystas.