Bo Björkman reagerar här bredvid på Gotlänningens ledare om dörrknackning härom dagen.
Om man dra ut resonemanget i ledaren liknar det en av de mer kända så kallade härskarteknikerna, nämligen den som brukar benämnas med sitt engelska namn ”damn if you do - damn if you don´t”. Det vill säga man får skäll om man gör något och skäll om man låter bli. Hur man än väljer går det inte att undvika kritik.
Och det är ett läge som politiker inte så sällan hamnar i. Det finns olika syn på hur förtroendevalda bör närma sig sina väljare, och för den delen även dem som lagt sin röst på ett annat parti, en annan person eller inte alls. Det här gäller politiker av snart sagt alla kulörer och sceneriet kan till exempel vara så här:
? Politiker ska vara tidigt ute och träffa allmänheten i ärenden som ännu är på idéstadiet men avkrävs slutgiltiga besked om ”hur det blir” och påstås vela eller mörka om de inte kan ge dem.
? Politiker pressas på klara ställningstaganden och anklagas samtidigt för att vara alltför tvärsäkra och inte tillräckligt resonerande och lyhörda.
? Politiker förväntas lämna sammanträdesrum och skrivbord och kommunicera direkt med medborgarna under hela mandatperioden men upplevs som påträngande när de kommer och ringer på dörren, trots att de förvarnat.
Med det här menar jag inte att man inte får och ska ifrågasätta och kritisera politiker. Det är en omistlig del av demokratin. Men man ska vara klar över att förväntningarna är många och ibland helt motstridande.
Det här måste man nog leva med som förtroendevald. Det blir i praktiken helt omöjligt att följa synpunkterna på hur en politiker ”ska vara”, för vems åsikt ska man följa.
Politiker är dessbättre precis som vi andra, de har olika metoder för att samla underlag för sina ställningstaganden och olika styrkor i sitt umgänge med allmänhet och media. Här måste, som Bo Björkman skriver, också varje parti få välja sina metoder att möta medborgarna mellan och inför val.
Om man sedan som Moderaterna väljer att använda inhyrda ungdomar för att bjuda på kaffet vid sina torgmöten har man i mina ögon tappat en bra chans att prata med kommunens eller statens medlemmar. Det får man naturligtvis göra. För min del litar jag mer på partier som låter sina egna medlemmar sprida budskapet.