När något verkligt stort sker brukar det ske i tysthet, sägs det ju. Ett exempel på detta tycks bli avvecklingen av den svenska alliansfriheten.
Att den håller på att avvecklas blir alltmer uppenbart. Svenska soldater eller spaningsplan har allierats med Nato både i Afghanistan och Libyen och i somras kunde vi läsa om att Nato tillåtits inblickar i vårt försvar som borde varit otänkbara.
Vi glider allt närmare Nato
Hyckleri och dubbelmoral är inget ovanligt i internationella sammanhang så tills vidare vi lär säkert fortsätta kalla oss alliansfria ändå, men problemet är att snart ingen tror oss. Vad vi ser är en gammal önskedröm för militären och högern på väg att gå i uppfyllelse.
Obevekligt och utan att folket tillfrågats glider vi allt närmare ett Nato som från att vara en försvarsallians istället alltmer tar på sig offensiva militära uppgifter i olika hörn av världen.
Det handlar alltså om en dramatisk förändring av vår säkerhets- och utrikespolitik, märkligt nog utan debatt och utan märkbar opposition från den socialdemokrati som traditionellt burit upp och utformat den. Veteranerna Anders Ferm och Thage G. Peterson hör (DN debatt 11 augusti) till de få som opponerar sig. Varför är vi inte flera som lyssnar på dem?
Svensk alliansfrihet har förvisso inte varit fläckfri och någon total opartiskhet har det heller aldrig handlat om. Ideologiskt stod vi aldrig neutrala medan det kalla kriget pågick. Det visste man i väst och det visste man naturligtvis i Moskva också.
Sydafrika och Vietnam
Likväl har alliansfriheten gett oss ett handlingsutrymme vi aldrig skulle ha haft som Natomedlemmar. Vi kunde stödja den nationella frigörelseprocessen i kolonierna, vi kunde gå i spetsen i kampen mot apartheid i Sydafrika och vi kunde tidigt protestera mot USA:s krig i Vietnam.
Någon självgod isolationism - som belackarna vill hävda - har det alltså inte handlat om.
Tvärtom har alliansfriheten gjort att Sverige kunnat fungera som brobyggare och medlare i internationella konflikter och dessutom gett oss ett - ibland oförtjänt - gott anseende på många håll i det som tidigare kallades Tredje världen. I sina bästa stunder har svensk alliansfrihet faktiskt varit en politik att vara stolt över.
Om ett litet land som vårt över huvud taget har någon roll att spela i internationella sammanhang kan förstås diskuteras.
Agerat som brobyggare
Men om vi ändå vill ha det bör den vara att fungera just som brobyggare och förnuftets fredsröst. Förutsättningarna att spela den rollen undergrävs dock i samma takt som tilltron till vår alliansfrihet minskar.
Den aspekten borde definitivt diskuteras. Om arvet efter Östen Undén, Alva Myrdal och Olof Palme ska förskingras så bör det i alla fall inte få ske i tysthet.