Sverige toppar inte längre listan av länderna med världens högsta skatter, vi hamnar till och med utanför prispallen. Danmark, Belgien och Frankrike lägger beslag på mer av medborgarnas surt förvärvade slantar än Sverige gör. Från att ha legat på cirka 50 procent av BNP har det svenska skattetrycket sjunkit till under 45 procent.
Att vi fått behålla mer av våra pengar ska vi tacka Alliansregeringen för. Tack vare ordning och reda i statsfinanserna har över hundra miljarder kronor fått stanna i medborgarnas fickor. Om skatterna sänks i motsvarande takt kommer vi, om en sex, sju år ned i EU-genomsnittet på ett skattetryck om 40 procent.
Trots aldrig tidigare skådade skattesänkningar har Sverige fortfarande långt kvar till EU-snittet, vilket med all önskvärd tydlighet visar vilka höga skatter vi alltjämt betalar. Det hindrar naturligtvis inte vänstern från att beskriva Alliansens Sverige som ett veritabelt skatteparadis.
Införandet av ett femte jobbskatteavdrag om tolv miljarder kronor vid nyårsskiftet irriterar redan ömma tår inom oppositionen och vänstermedia. Att vanliga löntagare, vars tidiga morgnar och slit på jobbet betalar välfärdsbygget, skulle få behålla mer av sin lön beskrivs i princip som en stöld från den offentliga sektorns alla behjärtansvärda verksamheter.
Att den här typen av argumentation, där sänkt skatt blir lika med en stöld från det allmännas kassakista, på det hela taget, verkar gå hem i debatten visar på hur vår långa tid som regerande ”världsmästare i skattetryck” påverkat hela synen på gränsdragningen mellan samhällets och medborgarnas egendom. Samhällets behov av pengar går före individernas rätt till sin egendom.
Skatterna i Sverige skulle gott kunna vara lägre om stat, landstig och kommuner använde sina pengar på ett bättre sätt.
Kommunalpolitiker verkar ha en särskild fäbless för egendomliga satsningar och projekt som på något magiskt sätt ska göra kommunen mer attraktiv för inflyttning. Att som Smedjebackens kommun satsa minst sex miljoner på att värma sjövatten med fjärrvärme för att förlänga badsäsongen är ett bisarrt och aktuellt exempel som visar varför offentlig verksamhet inte får skattepengarna att räcka till. För att inte tala om kommunalpolitiker besatthet av så kallade multiarenor.
Kritikerna av sänkt skatt i allmänhet och jobbskatteavdrag i synnerhet har fel i sitt antagande att offentligt spenderade pengar, utom när de går till JAS-plan, är välanvända. Riktigt så enkelt är det inte. De offentliga åtagandena kan inte ständigt expandera, någonstans måste en gräns dras för vad den offentliga kärnverksamheten ska vara och koncentrera sig på att göra den effektiv. Det går inte att ständigt ropa på mer av skattebetalarnas pengar så fort verksamheten inte går ihop.
Om skattekronorna används effektivt är det inte orimligt att skatten kan sänkas ytterligare – utan att den omtalade kvaliteten i välfärden minskar. Förhoppningsvis får vi behålla ännu mer av våra pengar under kommande mandatperiod.