Berlin är det nya London för många unga svenskar. Tyska huvudstaden lockar studenter med billigt boende, billig mat, ett av kontinentens bästa kulturutbud samt en vibrerande och kosmopolitisk miljö. Berlin blev inte det ekonomiska nav som många trodde efter återföreningen. Men den så kallade "scenen" håller måttet. Ungdomar med intresse för kultur och alternativa livsstilar flockas till staden.
Vad många av de svenska Berlinfararna inte vet är att de ingår i en politisk plan - gentrifieringen av centrala Berlin.
Ordet kommer från engelskan och är släkt med gentleman. Det handlar om att stadsplanerarna försöker höja statusen på socialt nedgångna områden genom att stimulera inflyttning av personer från en högre socioekonomisk grupp.
Tyskarna är något av mästare på gentrifiering. I Berlin har man lyckats i grunden förändra den sociala sammansättningen i den gamla rivningsstadsdelen Kreuzberg i tidigare Västberlin. Men också de två före detta arbetarområdena Prenzlauer Berg och Friedrichshain i östra delen av staden. I dessa stadsdelar hör man ofta svenska talas på gatan.
Receptet för gentrifiering bygger på att man har ett äldre, ofta vackert men förslummat, bostadsområde. Sedan tillsätter man unga kreativa människor genom att erbjuda billiga studentbostäder. Studenterna växer till sig, får jobb eller startar eget. Affärer som säljer märkeskläder och kaffe-latte ploppar upp som svampar ur jorden, och snart kommer arbetsgivarna som söker utbildad och fritänkande arbetskraft. Under tiden pågår naturligtvis arbetet med renovera och förfina miljöerna. Slummen blir till studentområde som blir till bostadsrätter.
Det här är dock en utveckling som en del av ungdomarna - det vill säga själva verktyget i processen - nu revolterar mot.
I stadsdelen Friedrichs-hain har det under vintern pågått stenkastning och gatuslagsmål mellan husockupanter och polis. Ockupanterna motsätter sig gentrifieringen, som de menar leder till att stadsdelen förlorar sin själ då den alltmer präglas av en homogen medelklass med barnvagnar och ipods. Den tidigare arbetarbefolkningen trycks ut i förorten på grund av de stigande hyrorna. Motståndet kryddas med klasskampsretorik.
Det är dock inte den förvisade arbetarklassen som slåss, utan de inflyttade ungdomarna. Lokala poliser som en gång började sin tjänstgöring i DDR-staten konstaterar förvånat att de får motta stenkastning från bortskämda över- och medelklassungdomar från väst som leker rödgardister. Förmodligen var det ingen arbetsuppgift de kunde förutse dagen de började i yrket.
Hursomhelst, gentrifieringen fortsätter. Ockupanterna vräks, husen renoveras och priserna stiger. Vill man göra en investering bör man skynda sig att köpa bostad i de nämnda områdena. Andra svenskar att prata med finns det gott om i Berlin.