Svenskarna fångade i skyddsnätet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I detta skiljer sig Sverige från de flesta jämförbara länder.
Den genomsnittliga svenskens nettoförmögenhet är knappt en sjättedel av den genomsnittliga italienarens. Och det trots att svenskarna har högre löner. Och trots att Sverige har haft en bättre ekonomisk utveckling än Italien.
Svenskarna är inte fattiga. Faktum är att nästan var femte svensk över 20 år är miljonär, i någon bemärkelse. Men de flesta av oss saknar helt en ekonomisk buffert. Vi lever ur hand i mun. Det lilla av lönen som blir kvar efter skatt går till konsumtion. Svenskarna är "radhusproletärer", för att låna ett begrepp myntat av ekonomen Dick Kling.
Alla betraktar inte att detta som ett problem. Det är tack vare de höga skatterna som Sverige är ett jämlikt land där alla kommer till sin rätt, påpekar man rakryggat och med illa dold stolthet. Den berömda svenska jämlikheten, som gör oss moraliskt överlägsna de flesta andra länder.
Men stämmer den bilden med verkligheten?
I Sverige, där socialdemokraterna har dominerat politiken under det senaste århundradet, är förmögenhetsfördelningen ovanligt skev. Här äger de rikaste tio procenten av befolkningen 58 procent av förmögenheterna. I Storbritannien är motsvarande siffra 45 procent. I vissa avseenden är förmögenhetsfördelningen i Sverige faktiskt mer ojämlik än i USA. Och en viktig anledning är att många svenskar inte har någon förmögenhet alls.
Allt detta har viktiga politiska implikationer.
De flesta inom det borgerliga lägret är medvetna om att Sverige är i behov av skattesänkningar och ekonomiska reformer. Och att en mer dynamisk arbetsmarknad förutsätter en uppluckring av arbetsrätten. Men befolkningen är inte övertygad. Så reformpolitiken kastas mellan partierna som en osäkrad handgranat.
En del av problemet är svenskarnas små förmögenheter. Och försummade sparande. För utan en ekonomisk buffert klarar man inte en månad eller två utan arbete. Såvida inte arbetslöshetsersättningen är väldigt hög. Och många klarar inte en bidragssänkning, även om den på lång sikt gynnar en ekonomisk tillväxt som kommer alla till del. Balanserar man på knivseggen är det naturligt att man räds förändringar. Man vill ju inte tappa balansen.
Lite tillspetsat skulle man kunna säga att vi har blivit helt beroende statliga trygghetssystem. Och detta faktum begränsar kraftigt vårt politiska spelrum. Snärjda i vårt eget skyddsnät, skulle man kunna säga.