Svenskarna på andra sidan Östersjön
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För några dagar sedan samlades ett nyvalt kulturråd i Estland. Och nej, det handlar inte om ett svenskt initiativ för att sprida svensk kultur i Estland. Det handlar om ett estniskt initiativ för att utveckla den svenskhet som redan finns i landet. Och har funnits i århundraden.
Den estniska svenskheten är mer än en tanke; den är en levande realitet. Åtminstone sedan tolvhundratalet finns det skriftliga vittnesbörder om bofasta svenskar i landet, och efter första världskriget blev dessa en erkänd minoritet i landet. De var - och är - främst bosatta vid östersjökusten.
Sedan dess har mycket hänt, främst med anledning av andra världskriget och den sovjetiska ockupationstiden. Men i dag vaknar det svenska allt mer till liv. Det finns svenska skolor, kyrkor, och nu i vinter återvann estlandssvenskarna den kulturautonomi de hade under mellankrigstiden. Det kulturråd som har startats skall arbeta för att inte bara föra estlandssvenskarnas sak inför estniska myndigheter, utan också för att verka inom EU:s olika organ för minoritetsfrågor.
Svenskar som minoritet? Behovsskydda svensk kultur inom EU? Stötta svenska språket och rädda dess uttryck från att falla i glömska? Allt detta ter sig som sagt ovant i våra öron.
Åtminstone i officiella öron. Här är den det en underförstådd doktrin i den offentliga debatten om minoriteters rätt att svenskhet är något speciellt. Den svenska kulturen i Sverige ses antingen på något sätt som en slags universalkultur som inte är i behov av någon definition, eller så är den mest en summa av andra kulturer, och alltså inte möjlig att definiera på samma sätt som minoritetsuttryck.
Nyckelordet är modernitet. Kultur och identitet är något vi svenskar tänks ha lämnat bakom oss, och därför är det bara andra folk som skall behandlas i sådana termer. Inte svenskar, som definieras genom att vara moderna och därför snarare har som uppgift att vara en slags upplyst referenspunkt.
Men så är det förstås inte. Den svenska självbilden av att förkroppsliga en slags ovan allt svävande modernitet är i grund och botten ett slag högfärd. Det är bra att den får sig en törn.
Vi är inte annorlunda än andra folk även om vi gärna vill gå omkring och tro det. Den estsvenska aktiviteten är därför en nyttig påminnelse om att svenskhet och svensk kultur är levande begrepp att kunna jämställas med andra kulturer, på lika villkor. Inte något historien har neutraliserat.