Sverige är ett föredöme i krisen
Foto: Björn Larsson Ask / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vi talar om finanskrisen. Jag frågar om dess ursprung.
- Grundproblemet är att politiken inte hållit jämn takt med utvecklingen på de finansiella marknaderna. Finansiella innovationer har inneburit att oreglerade marknader har växt fram vid sidan av de reglerade. Lobbying från finansmarknaden har bidragit till politikernas passivitet. Liksom den institutionella konkurrensen: Kapitalet söker sig till oreglerade marknader, och lyckas länderna då inte samordna sin politik skapar det en situation där det är ogynnsamt för det enskilda landet att övervaka finansmarknaderna tillräckligt. Krisen är i lika hög grad ett politiskt misslyckande som ett misslyckande för det finansiella systemet.
Gick utvecklingen att förutse?
- Varningstecknen har varit många. Fastighetspriserna hade stigit mycket kraftigt i särskilt USA, Storbritannien, Spanien och Irland, på ett sätt som inte är hållbart i längden. USA:s stora bytesbalansunderskott, det vill säga den stora upplåningen från omvärlden var en annan indikation. men trots de uppenbara obalanserna hände länge inget dramatiskt. Även om åtskilliga ekonomer ropade att vargen kommer, så slog många dövörat till eftersom den trots allt länge inte verkade komma.
Hur väl rustat står Sverige inför påfrestningarna som väntar?
- Bättre än de flesta länder! Starka offentliga finanser till följd av de tidigare överskotten i budgeten ger oss stort handlingsutrymme. Krisen på nittiotalskrisen lärde Sverige en läxa. Sedan mitten av 1990-talet har det funnits en stor konsensus om vikten av goda statsfinanser. Svenska banker har också lärt sig av tidigare misstag.
Har vi inget att ta efter andra länder i krishanteringen?
- Jag skulle vilja vända på frågan. Den svenska debatten har i hög grad handlat om riskerna med en alltför expansiv finanspolitik, trots att vi egentligen har utrymme att göra betydligt mer än det regeringen annonserat.
- Situationen i många andra länder är den motsatta. Där lyser den svenska debatten med sin frånvaro samtidigt som de offentliga underskotten skenar iväg. Jag är orolig för att man i USA blåser på för mycket. Detsamma kan vara fallet i många EU-länder där vidgade skillnader i de långa räntorna till Tyskland är en varningssignal.
Anser du att lågkonjunkturen motiverar en höjning av arbetslöshetsersättningen i Sverige?
- Nej, jag tycker inte det. I USA gör man arbetslöshetsförsäkringen mer generös när arbetslösheten ökar i en lågkonjunktur. Men det systemet förutsätter att man sänker nivåerna igen när konjunkturen förbättras. Det tror jag inte är möjligt i Sverige och därför är den modellen inte tillämpbar här. Däremot anser jag att regeringen bör bedriva en mer aktivistisk efterfrågepolitik.
I en omdiskuterad utredning 1996 avrådde Calmfors från svenskt medlemskap i EMU. På valdagen 2003 röstade han dock ja. I kronfallets skugga har frågan om svenskt medlemskap lyfts till debatt igen. Jag frågar hur Calmfors ser på den logiken.
- Att kronan faller är positivt. Effekterna på importpriserna tål vi, samtidigt som kronfallet gynnar svensk export, vilket hjälper till att hålla uppe sysselsättningen. Jag ser inte att de ekonomiska skälen för ett svenskt medlemskap i valutaunionen skulle ha stärkts.
- Däremot kan möjligen de politiska skälen ha blivit starkare. När riktlinjerna för EU:s krishanteringsprogram drogs upp deltog endast euroländer i förhandlingarna. Det var ett exempel på att man kan tappa i politiskt inflytande om man står utanför valutaunionen. Sedan vill jag personligen ha en fördjupad europeisk integration och jag ser ett EMU-medlemskap som ett led i den processen.
Blir 2009 "ett riktigt skitår"? (arbetsmarknadsminister Littorins bevingade omdöme)
- Det är inte riktigt den terminologi jag brukar använda. Men BNP förväntas sjunka med en procent under 2009. Vi får gå tillbaks till 90-talskrisen för att hitta någonting liknande. Arbetslösheten kommer att öka kraftigt under både 2009 och 2010. Så visst ser det mörkt ut. Återhämtningen efter den här typen av kriser brukar ta lång tid.
- Samtidigt bygger vår kunskap om finansiella kriser huvudsakligen på erfarenheter från enskilda länder. Den här krisens internationella karaktär gör den mycket svårbedömd. Sanningen är att ingen vet när en vändning kan komma.