Sverige är inte sig selv nok
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det var också tio år sedan Sverige senast anordnade Eurovisionsschalgerfestivalen, alltså elva år sedan det svenska bidraget Tusen och en natt, framfört av Charlotte Perrelli (då Nilsson), vann.
De första tio åren på 2000-talet har gett Sverige få framgångar. Det finns en del individuella idrottsprestationer, utan att närma sig Björn Borg och Ingemar Stenmark, lagsporten och schlagern tillhörde uppenbart förra seklet. Till och med musikexporten - en av våra stoltaste grenar - har minskat. Roxette gör comeback, och även om jag verkligen gillade dem då så är de inte det fräschaste att erbjuda den internationella marknaden sommaren 2010. Det är som om Tyskland skulle vara beroende av Alphaville för sitt musikrykte. I grunden en bra grupp, men tyvärr allt annat än Forever Young.
Det stora undantaget på 2000-talet är Mamma Mia: en brittisk film som spelades in i Grekland men med svensk musik, skriven på 1970-talet.
Detta är ju egentligen inget konstigt. Sverige är ett pyttelitet land i det stora hela. Alla våra framgångar är unika och exceptionella. Och var och en, en gigantisk bedrift för ett litet land, sammantaget fantastiska.
De har dock under lång tid präglat hur vi ser på oss själva. Vi kommer från landet som producerat både Abba och Björn Borg, som har Nobelpris och skapat Ikea. Vårt public serviceförtetag producerar minsann Eurovision i andra länder, vilket övertygar oss om att vi egentligen är bäst - det är östländerna som är att skylla på våra misslyckanden. Hur kan de inte gilla Malena Ernman? Vår fantastiska röst?
Med svensk sturskhet kommer internationellt engagemang och självförtroende. Det var 1994 vi vågade rösta ja till EU, det var 2003 vi tackade nej till gemensam valuta. Det är som om framgång föder mod, inte Ibsenskt sig selv nok.
Sverige blev en gång känt för vår frigjordhet, även om den nog är mer hämmad nu än på 1970-talet och framför allt så har stora delar av världen blivit mer lössläppt. På svenskt manér vill jag mena att vi har en del av den i huvudsak positiva utvecklingen.
Men kort sagt vore det bra med lite framgång snart. Om det är fotboll, hockey eller schlager spelar mindre roll. Helst alltihop samtidigt. Så vad sägs om att sommaren 2014 så vinner vi fotbolls-vm, har schlagerfestivalen i Umeå och kanske röstar ja till euron (som då är garanterat stabilare än just nu)?