Glädjande nog utvecklas intresset för mat och var den kommer ifrån. Det är på tiden, och förhoppningsvis inte för sent. I veckan som gick höll Folk och Försvar en konferens under rubriken: Sveriges Livsmedelsberedskap - I vilken grad är vi självförsörjande? Ingressen lyder som följer: "Jordbrukets betydelse för försvarspolitiken är uppenbar efter andra världskriget och 1947 slår riksdagen fast att en trygg livsmedelsförsörjning i händelse av krig är ett centralt mål för jordbrukspolitiken. Vår beredskap är god säger Per Albin Hansson i ett tal med anledning av krigsutbrottet 1939. En del hävdar att vad han syftar på är försörjningsberedskapen. Under det kalla kriget hade Sverige en relativt hög självförsörjningsgrad för livsmedel. Men hur är situationen idag?"
Just frågan om självförsörjning brukar få liberaler att rysa av rädsla för att den dolda agendan skulle kunna vara protektionism. Ett annat skäl till den svenska frihandelsvänliga inställningen kan vara historiskt betingat, det var länge sen vi var utan mat, vi tar maten på bordet för given. Att ha spaning, att se och förstå vad som händer både nära och vid bortre horisonten är varje politikers ansvar.
En tryggad global livsmedelsförsörjning och dess olika aspekter diskuteras i alla tänkbara globala sammanhang för närvarande. I de flesta andra EU-medlemsstater är livsmedelssäkerhet en nyckelkomponent för allmänhetens förståelse och acceptans av den förda jordbrukspolitiken, CAP. Inte minst har detta perspektiv visat sig viktigt för förståelsen av de nuvarande gårdsstöden.
I Sverige belyses dessa samband sällan och följaktligen är också förståelsen för gårdsstödens logik tyvärr oerhört låg hos såväl politiker som allmänhet. Diskussionen finns i viss mån i Sverige men är inte lika framträdande, och gör egentligen ingen koppling till den svenska matproduktionen.
Vad händer i ett längre perspektiv när efterfrågan av livsmedel har fortsatt att öka? Vad händer vid en naturkatastrof, eller om ett krig bryter ut?
Vi svenskar brukar ha stor tillit till staten och myndigheter. Många har nog bilden av att det finns en plan i Sverige om något allvarligt skulle drabba oss, och hota tillgången till mat. Få har en insikt om hur bräcklig livsmedelskedjan med produktion, process, transport och handel är i dag.
Ännu färre är självförsörjande på mat i en vecka eller mer, om en katastrof skulle inträffa. Vad är rimligt? Ja inte ska väl varje hushåll ha vedspis och skafferiet ständigt fullt av konserver. Inte heller ska varje medborgare behöva vara medveten om hur livsmedelskedjan fungerar. Men på nationell nivå måste vi veta, skapa beredskap och agera.
Att sörja för att medborgarna har mat och energi, även i en krissituation är ett grundläggande behov. Politikerna kanske börjar vakna upp även i Sverige? Det är dags att släppa det sen länge förhärskande politiska mantrat, frihandel före allt annat. Vi behöver en plan i Sverige.