Den svenska insatsen i Afghanistan är under ned- och ommontering. Regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har nu enats om en proposition som bit för bit minskar den militära insatsen. Från 400 soldater vid år 2013 år början till 300 vid årets utgång är det tänkt. Då är inte helikopterinsatsen eller personal som sköter hemtagning av utrustning medräknade.
2014 räknar man med att ha avslutat det militära uppdraget och insatsernas fokus ska då ha skiftats från stridande till stödjande, med slutmål att bli utbildande. Om säkerhetsläget tillåter vill säga. Därför finns möjligheten att förlänga den militära insatsen efter 2014 med 200 man - om Afghanerna begär det.
Det kan mycket väl tänkas att de kommer att be om svensk hjälp med tanke på presidentvalet år 2014. Även om säkerhetsläget för stunden är hoppingivande vore det naivt att tro att talibanerna kommer hålla sig i schack. Det verkar finnas en medvetenhet om hotet hos regeringen och Socialdemokraterna. Också hos Miljöpartiet får vi hoppas.
En bred enighet i riksdagen om insatserna i Afghanistan är den enda vägen att gå. Överenskommelsen spänner över flera mandatperioder framöver och lär knappast bli någon valfråga.
Efter att den rent militära delen av insatsen är avslutad och de afghanska myndigheterna successivt tagit över ansvaret för säkerheten i landet kommer bistånd till uppbyggnaden av landet vara den huvudsakliga verksamheten. Planen är att vi ska satsa åtta och en halv miljard kronor under tio år.
Den kurs man nu tagit ut är i huvudsak riktig. Sverige har ett ansvar för att hjälpa till att stötta nya demokratier. I fallet Afghanistan verkar utvecklingen gå åt rätt håll. Säkerhetsläget är under kontroll, allt fler flickor får gå i skola och förhoppningsvis håller det på att ske ett mentalt skifte från de förtryckande traditionella värderingarna.
SIDA kan understödja mycket av den här utvecklingen men att glatt konstatera att Afghanistan som land går framåt och att den militära närvaron kan monteras ned är knappast ansvarsfullt. De framsteg som vunnits till stora kostnader för afghanerna får under inga omständigheter äventyras. Ingen betvivlar väl talibanernas förmåga att med vapenmakt utmana både den Afghanska regeringen och de utländska styrkorna.
Därför måste vi vara beredda på att snabbt öka den militära förmågan om det skulle behövas. Det brukar ju heta att man ska rusta för krig om man vill ha fred.
Det som kommer att vinna freden i Afghanistan är tveklöst uppbyggnaden av civilsamhället. Höjd utbildningsnivå och utveckling av näringslivet och handeln är det som på sikt kan lyfta landet efter decennier av krig och konflikter.
Men vi får inte glömma bort att den goda utvecklingen är beroende av säkerhet och stabilitet i landet och att det kräver en militär närvaro i någon form.