I Dagens Industri 8 februari dömer S-ledaren Stefan Löfven ut regeringens Europapolitik. Regeringen saknar en klar linje. Den är splittrad och ägnar sig åt impulsiva utfall, heter det.
När riksdagen 13 februari begår sin årliga utrikespolitiska debatt får vi, var så säker, höra detsamma om Sveriges uppträdande i hela världen. Precis som Löfven angående Europa lär Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson, och hans kolleger i Miljöpartiet och Vänsterpartiet hävda att det brister både i detaljer och i helheten.
Budskapet är att respekten för Sverige minskat under Alliansregeringens tid.
Så tråkigt då, för oppositionen, med den utvärdering som nyligen offentliggjordes av tankesmedjan European Council on Foreign Relations, av en grupp med Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga som en av två ordförande.
ECFR har i ett par år satt betyg på EU:s relationer med omvärlden och rankar medlemsländerna efter hur de bidrar på olika områden av EU-intresse, som handel och mänskliga rättigheter.
ECFR har och har haft i styrelsen personer i klass med Finlands förre president Martti Ahtisaari (S) och Joschka Fischer, tidigare grön utrikesminister i en tysk S-ledd regering.
Sverige kallas aktivt över hela den europeiska utrikespolitikens spektrum, inte bara på områden man själv är särskilt intresserad av.
På tio områden befinner sig Sverige tätt bakom EU:s stormakter Storbritannien, Frankrike och Tyskland.
Sverige är ett av blott tre länder som inte kallas ”eftersläntrare” på något område.
Utrikesminister Carl Bildt tackar för berömmet: “Genom hårt arbete har vi byggt upp ett mycket större inflytande i EU än vår storlek motiverar.”
Han lovprisar sina ”begåvade och engagerade” medarbetare i utrikesdepartementet.
Han betonar att vi måste fortsätta att jobba på. Ett exempel - det initiativ Bildt och hans kolleger från Spanien, Polen och Italien tog i fjol somras, att via tankesmedjor i de fyra länderna ta fram en ”global strategi” för EU-Europa. Den presenteras i maj i år.
Sverige försöker alltså ge röst åt andra än Europas stormakter.
Intrycket är förvisso att regeringen haft en del problem under året som gått. Det har inte varit lätt för regeringen att hantera den debatt som utbröt om vad man ska kalla på olika sätt obehagliga regimer. Och vad man ska göra med dem.
Det gällde Saudiarabien och Etiopien, i samband med känsliga ämnen som vapenexport och försvar av yttrandefriheten – fallet ”Johan och Martin”. Här var regeringen försiktig.
Vi hade Vitryssland, vars ledare däremot frankt kallades ”buse” av Bildt i efterspelet till nallebombning och ambassadörsutvisning.
Vi hade Iran och Syrien, där Sverige markerade vilja att tänka principiellt, och ett steg längre än dagens regim.
Vi hade Palestina. 2011 röstade Sverige mot palestinskt medlemskap i FN:s kulturorgan Unesco. I fjol röstade vi för en observatörsplats i FN:s generalförsamling.
Så nog finns det saker att debattera.
Men debattörerna lär ha i bakhuvudet att svensk utrikespolitik fått godkänt – av oberoende examinator.