Sverige - en nation av offer
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Boken "Det var inte mitt fel!" är ett inlägg i debatten om vem som är kränkt, och som nästan verkar vara skrivet under ett enda långt raseriutbrott.
- Under de senaste åren har jag märkt att det hänt något med synen på rättigheter och skyldigheter i Sverige. Det märks såväl i den offentliga debatten såväl som i den akademiska världen. Präster, läkare och andra personer i vårdande yrken som jag har talat med säger samma sak. Det är som om ingen någonsin är ansvarig för någonting längre. Det finns en stark betoning på egna rättigheter samtidigt som man försöker fly undan skyldigheter. Och samhället vågar inte längre ställa krav.
- Ett exempel från min egen värld: jag undervisade på och tenterade en kurs som heter sexualitet och makt och samma dag som resultatet kom upp så blev jag uppsökt av två olika studenter. Den första var en tjej som bara hade blivit godkänd och hon menade att jag favoriserade de unga männen och bara gav dem VG, och hon skulle minsann anmäla mig. En liten stund senare knackade det på dörren igen och då var det en av de här unga männen som hävdade att jag var en sådan där rabiat feminist som underkänner alla killar.
- Det handlar naturligtvis om att de här studenterna inte klarade av att se sitt eget misslyckande i vitögat. Det är ju lättare att skylla ifrån sig än att erkänna att man är lat eller att man inte håller måttet. Och det är bara ett av många exempel. Jag har fått många reaktioner på min bok och inte minst från lärare som känner igen sig i den här bilden. Att elever som inte fått de betyg de vill ha hävdar att läraren är rasist eller homofob eller någonting annat. Samma reaktioner har jag fått från poliser och vårdpersonal. Och från personer som bott utomlands några år och som kommit hem och tycker att Sverige har blivit jättekonstigt. Så det här är ett problem som många upplever och brottas med.
Har Sverige förvandlats till en nation av offer?
- Ja, nästan. Och det är ju en väldigt destruktiv tendens, för det är klart att det finns fel i samhället, men då gäller det ju att man är beredd att både ta och utkräva ansvar. Det handlar inte om att hitta syndabockar utan om att försöka rätta till problemen.
Tycker du att den här mentaliteten du tar upp drabbar vissa grupper mer än andra?
- Ja det tycker jag faktiskt. Jag som har en väldigt proletär bakgrund vågar påstå att det finns en klassdimension. Att det här daltandet framför allt drabbar arbetarklassen och i synnerhet arbetarklassens barn. När samhällets förväntningar sjunker, då sviker man dem med sämre förutsättningar, de som till exempel inte har med sig bildningsidealen hemifrån. Det är också väldigt ovärdigt. Att man signalerar att du klarar nog inte mer än så här, du klarar inte att ta ansvar för ditt liv.
Jag frågar vad ansvarflykten beror på. Om den går att spåra.
- Det här är ju nog en process som pågått ganska länge, och jag tror att det är en rad fenomen som har samverkat. Den starka arbetarrörelsen som vi har haft i Sverige tycker jag har varit av godo. Men i kombination med 80-talets individualism så har den ändå bidragit till en kultur där vi är väldigt invaggade i att det hela tiden är någon annan som skall ta ansvar, oftast staten. Jantelagen har nog också spelat in. Att vi inte vågar ställa krav på andra eftersom det kan upplevas som att vi ställer oss över dem. Jag tycker ju att människor skall ta ansvar för varandra såväl som sig själva. Solidariteten är någonting som vi också lite grand har förlorat. Men vi svenskar har väldigt svårt för att lägga oss i.
Heberlein skrev sin doktorsavhandling om skuld och förlåtelse. Jag undrar om hon tycker att de begreppen är relevanta i den här diskussionen.
- Jo, för det handlar i grunden om att ha en moralisk identitet. Skuld är en konstruktiv känsla som talar om att man gjort någonting fel och måste ändra sig. Förlåtelse är i grunden positivt men det måste ske på offrets villkor. Det här att man kräver att bli förlåten, det är väldigt konstigt.
Ansvar, skuld, förlåtelse. Jag undrar om inte det budskapet kan uppfattas som väldigt konservativt. Eller lutherskt, som en recensent skrev.
- Ja, jag vet inte. Jag har inget problem med att det skulle vara lutherskt. Och konservativt, ja, jag är nog lite konservativ. Varför inte? Det får du gärna skriva. Säger hon och skrattar.