Sverige har fortfarande budgetförsvar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Detta förklarades på högsta politiska nivå för några dagar sedan. Av Fredrik Reinfeldt? Av Sten Tolgfors? Nej, av den ryske presidenten Dmitrij Medvedev. Det är vårt grannland Ryssland, vars angrepp på Georgien fick till och med Tolgfors att hicka till, som nu aviserar en ordentlig upprustning av försvaret. Trots den ekonomiska krisen är man enligt beräkningar beredd att satsa svindlande 4000 miljarder rubel på detta. I planerna ingår en förnyelse av den ryska kärnvapenarsenalen.
Hur låter det då i Sverige istället? Tja det senaste debattinlägget stod sex före detta marinchefer för: "Som vi ser det är kärnfrågan vad försvaret skall ha för uppgifter. Det internationella engagemanget har uppenbarligen tonats ner till förmån för det territoriella försvaret. Antalet förband är dock så litet att det är mycket tveksamt om det ens räcker till att lösa de uppgifter som Sverige har som fri och oberoende nation i sitt eget närområde."
Det kan man kalla annorlunda tongångar. I Ryssland satsar man för att åter bli en supermakt. I Sverige är frågan om försvaret är värt att kallas försvar över huvud taget.
Därmed naturligtvis inte sagt att Rysslands ambitioner är legitima, tvärtom. Eller att dess sätt att fatta försvarsbeslut är att föredra. Men det ryska agerandet är likväl en verklighet Sverige har att förhålla sig till. Det är inte bara så att Ryssland befinner sig i vårt närområde och har en historia av aggressivitet, själva det faktum att landet annonserar en ökad spänning i sin närregion blir en självuppfyllande profetia som i sin tur understryker allvaret i den svenska situationen.
I Sverige har vi nu nått därhän att nedläggningen av förband har nått ett slags halt, och att regeringen visar tecken på viss politisk känslighet inför det massiva missnöjet. Försvarsminister Tolgfors var stolt över den inriktningsproposition som presenterades i går. Men är den tillräcklig? Tyvärr inte. Grundproblemet kvarstår, nämligen att försvarsbesluten i första hand styrs av annat än säkerhetspolitiska hänsyn. Förre försvarsminister Mikael Odenbergs påstående att försvaret används som en budgetregulator gäller alltjämt.
För alla som vill se en försvarspolitik baserad på realism i stället för finansdepartementets bekvämlighet finns bara en sak att göra: att sätta fortsatt press på regeringen.