Sverige minst ojämställt?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Möjligen är benämningen minst "ojämställda" landet korrekt. Vi hamnar alltid i topp vid internationella jämförelser. Vi har en väl utbyggd föräldraledighet, möjligheter till barnomsorg gjorde tidigt att svenska kvinnor fick möjlighet att förvärvsarbeta i högre grad än i många andra länder. Vi har en omfattande lagstiftning mot könsdiskriminering, vi har flest kvinnor i regering och parlament, bara Rwanda slår oss i det sistnämnda fallet.
Det ska vi vara stolta över. Det är resultatet av medveten kamp under många, många år och medvetna politiska beslut, inte sällan under stort motstånd från politiska krafter som velat annorlunda.
Men att trumma för mycket på den trumman är ett hån mot de kvinnor som varje dag får stå tillbaka, de som misshandlas eller våldtas. Det gör också att vi blundar för de orättvisor som fortfarande präglar Sverige.
Vi har fortfarande 10-15 procents löneskillnader mellan kvinnor och män, bara två av ordförandena i Svenskt näringslivs 50 organisationer är kvinnor, 85 procent av alla professorer är män och anmälda fall av kvinnomisshandel och våldtäkt har ökat kraftigt under senare år.
Under det gångna året har mycket hänt inom jämställdhetsdebatten i Sverige.
Vi har sett en ökad debatt om kvinnovåldet som först nu börjar närma sig den uppmärksamhet frågan förtjänar. Men vi har fortfarande mycket lättare att uppröras över våldsamheter relaterade till andra kulturer än vanlig svensk kvinnomisshandel, även när misshandeln leder till dödsfall.
Vi har sett ett ökat intresse för forskning kring såväl jämställdhets- som könsfrågor. Men vi har också sett kraftigt ökade angrepp på denna forskning.
Vi har sett nya rörelser bildas. Nätverk, grupper och till och med partier som inte är nöjda med att utjämningen av makt och resurser går för långsamt. Men vi har också sett de kraftiga angreppen på dessa nya rörelser.
Den fullständiga nedsablingen av Feministisk initiativs försök att komma in i riksdagen är ett tecken på att hela Sverige inte är redo för fullständig jämställdhet. Efter att ha lyfts fram av medierna under ett års tid, med ständiga påtryckningar för att Fi skulle bilda ett riktigt parti, kanske mest från just medierna, så inleds sågningen redan på den allra första presskonferensen. De gavs inte en chans.
Det är inte alltid som angreppen har fel, men de visar att debatten måste tas. Viljan att verkligen göra Sverige jämställt är inte självklar, det har det senaste året visat. Kanske kan Sverige en dag bli det första jämställda landet i världen, men det är en bra bit kvar.