Det finns en stark vilja till solidaritet och rättvisa hos det svenska folket. Det är det riktigt goda budskapet efter årets val. Alliansregeringen som har satt skatter framför välfärd har fått respass. Stefan Löfven heter vår nya statsminister. Och Fredrik Reinfeldt avgår.som partiledare. det är logiskt.
Det riktigt dåliga är att så många (13 procent när detta skrivs) av invånarna är beredda att ge sitt stöd till ett parti som gång efter annan visat sig hysa rasister och homofober.
Den ändå lilla delen av folket kan nu få ett oproportionellt och orimligt stort inflytande på svensk politik. Det måste förhindras. Och den uppgiften blir en av de allra viktigaste för övriga partier. Sverigedemokraternas roll kommer till stora delar att avgöras av hur Alliansen hanterar sin besvikelse.
Förra valet var Socialdemokraterna och Moderaterna nästan jämnstora med runt 30 procent av rösterna . Idag har Socialdemokraterna hämtat hem ungefär lika många röster eller något fler medan Moderaterna hamnat tio procentenheter därunder och har tappat stort. Ändå har Socialdemokraterna inte riktigt nått det resultat som verkade ligga inom räckhåll i våras.
Partiet lyckades inte hålla uppe engagemanget för arbetslösheten fram till slutet av valrörelsen. Att en trött regering inte lyckades samla sig till några andra åtgärder än skattesänkningar förrän i valrörelsens absoluta slutskede räckte inte till. Vad det säger om Sverige kommer att analyseras framöver. Har vi verkligen vant oss vid arbetslöshetsnivåer av den storlek och mer som gav Alliansen valsegern för åtta år sedan?
I stället blev skolan den stora frågan. Sextio procent av väljarna har angett det som den viktigaste för valet av parti. Det är i sig ett sundhetstecken. Ett samhälle som gått från ett skolresultat i toppklass till en världsunik skolmarknad med betydligt sämre och sjunkande resultat behöver samla sig till ett rejält omtag.
Att klara det utan att ställa till alltför mycket oro i en redan reformtrött verksamhet blir den kanske största utmaningen för hela riksdagen.