Svenska politiker älskar tåg. Men svenska folket envisas med att älska bilen. Om en utländsk betraktare skulle följa Sverige via media skulle han eller hon få intrycket av tåget var det viktigaste transportmedlet i Sverige.
Miljöpartiet lanserar återkommande sina fantastiska utopier om ett Sverige byggt på höghastighetståg. Socialdemokraterna påpekar att i deras Sverige går tåget i tid. Och regeringen satsade nyligen 55 miljarder på robustare järnväg.
Det är tydligt att fokus för den politiska debatten är järnväg. Men hur ser det ut i verkligheten?
I Sverige sker åtta av tio resor med bil eller buss. Bilen ensam står för 70 procent.
Cykel är det näst vanligaste transportmedlet. Därefter bussen, och sedan de andra kollektiva färdsätten.
Med de siffrorna i bakhuvudet låter det nästan lite verklighetsfrämmande när politiker står upp och proklamerar att bilen är föråldrad och att framtiden måste bygga på kollektivtrafik. Varför för man en sådan retorik i ett land som uppenbarligen är mycket beroende av bilen.
Ett svar är att politiker och debattörer ofta bor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Där finns förutsättningar för kollektivtrafik, och där har den motorburna trafiken förmodligen nått sin smärtpunkt. Men utanför storstäderna är bilen alltjämt det gängse fordonet.
Förutom den i sak rättfärdiga kritiken att dagens bilteknik är dålig för miljön och farlig för människor finns det annan mer ogrundad kritik mot bilen. I den socialdemokratiska retoriken framställs det ibland som att bilen är någon slags social orättvisa. Att det bara är rika män som kör bil. Och att kvinnor och fattiga får åka kollektivt.
Även den bilden är fel. Kvinnor väljer bilen i ungefär lika hög andel som män, 66 respektive 70 procent. Men kvinnorna använder bilen mer. Männen kör till jobbet och tillbaka. Men kvinnorna handlar och hämtar barn i större utsträckning. Som det svenska samhället är uppbyggt, med arbetsplatser, köpcentra och förskolor på olika platser är bil ofta en grundläggande förutsättning för att vardagen ska gå ihop.
Bilister är inte heller rikare än andra. I snitt är inkomsterna som högst i regioner där det åks mycket kollektivt. Inkomsterna är lägst på orter där man är hänvisad till bil. Dessutom har Sverige en av Europas äldsta bilflottor, vilket också skvallrar om att bil är vardag och inte lyxkonsumtion för de flesta människor.
Det är bra att det satsas på tåg och kollektivtrafik i områden där det finns tillräckligt befolkningsunderlag. Men samtidigt måste vi börja inse att bilen är här för att stanna. Den bästa miljögärningen vore förmodligen om Sverige på alla sätt underlättade för att ny, säkrare och mer miljövänlig fordonsteknik togs fram. Att säga att framtiden rullar på järnhjul är att sticka huvudet i sanden.