Sveriges nya makthavare

Politik2007-09-25 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sveriges nya maktelit är de som producerat denna tidning. Så grovt kan man sammanfatta tesen hos Kent Asp, professor i journalistik. Han har nämligen, vilket han presenterat i den färska boken "Den svenska journalistkåren", funnit att svenska folket dels anser att det numera är journalister och inte politiker som sätter dagordningen i debatten och således är de mäktigaste, och dels att värvets folkliga legitimitet har minskat. Det är inte lika många nu som förut som anser att "medier bör kritiskt granska politiken", som frågan ställs i boken.
I allmänhetens ögon har journalister således vunnit mark i något slags krasst makthänseende, men förlorat i trovärdighet. Inte så rolig läsning för branschen.
Asp vill inte gå så långt i sina slutsatser, men en ytterligare förändring som skett och som kan kasta ljus över hans resultat är att folk faktiskt kommit att bli rädda för journalister. Förr i tiden var journalister sådana som upplyste och blottlade skeenden i samhället. Nu är det sådana som sätter dit folk.

Rädsla är ett starkt ord. Men som en dold underström i svensk offentlighet går ändå ett förhållande till journalister som ofta liknas vid en slags mental stridsberedskap: det gäller att se till att inte bli komprometterad. Och detta stannar inte vid makthavare utan omfattar ett långt bredare skikt än så.
Efter Uppdrag Gransknings valstugereportage stod det klart att även gemene man kunde bli föremål för mediala spaningsattacker. För säga vad man vill om personerna i valstugorna, det var inte makthavare det handlade om utan om fotfolk längst ner i partihierarkin.
I dag kan praktiskt taget vem som helst hamna under kritisk - och smärtsam - medial lupp, något som tidigare var förbehållet samhällets elit.

Detta snuddar Asp endast vid, och det är synd. För nog kan det vara en del av förklaringen till att medierna har sjunkit i trovärdighet: att de i allt större utsträckning blivit aggressiva, och vänt sin aggressivitet mot allt fler slags medborgare.
Väl att märka är också att andra slags medieaktörer än samhällsjournalister drivit på utvecklingen. De lek- och stojprogram som flera tevekanaler spottat ur sig har allt som oftast en kränkande eller åtminstone respektlös dimension - riktad mot just vem som helst.
Och gränsen mellan journalister och mediefolk är flytande. När Robert Aschberg, vd för Strix Television och ansvarig för skandalprogrammet "Ballar av stål" utgöt sig över att säkerhetspersonal på ett köpcenter hade omhändertagit programteamets kamera hävdade han kallt att det rörde sig om journalistiskt material.

Något lätt väg ur detta finns inte. Annat än att självrannsakningen inom journalistkåren måste bli större.
Först och främst måste erkännas att de vapen man faktiskt har till handa i det moderna mediesamhället är oerhört slagkraftiga, mer än tidigare. Därefter måste man finna mod att dra upp rågångar. Oseriös journalistik, övertramp och sådant som helt enkelt inte är journalistik måste angripas - inifrån.