Sveriges riksdag i bakvatten
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Bland avhopparna utkristalliseras två grupper. I den traditionella avhoppsgruppen hittas de som har den mest aktiva tiden bakom sig och går till en reträttpost, allt oftare som konsult. Man kan ha åsikter om huruvida det är lämpligt och smakfullt att tidigare folkvalda eller ministrar säljer sina kontakter och sitt kunnande på marknaden, men det är svårt att komma undan. När man hade en mer sluten rekryteringsprocess till offentliga uppdrag hamnade ofta avgångna politiker där. Nu får de ofta hitta en egen födkrok och då blir det naturligtvis det som bjuds på marknaden. Typiska exempel är Göran Persson eller nu senast Lars Leijonborg. Internationellt sett blir detta också allt vanligare, i exempelvis det ryska gasledningsföretaget Gazproms välbetalda styrelse flockas före detta ministrar från olika länder och partier i Europa.
Den andra stora gruppen avhoppare är de som går till andra uppdrag. Några åkte efter Europa-valet exempelvis till Bryssel. Men påfallande många har gått till kommunalpolitiken. I spåren av deras val hörs uttalanden om att det är betydligt mer givande att vara kommunal- eller oppositionsråd än riksdagsledamot. Detta är ett allvarligt problem. De som resonerar så är sannolikt oftast de ledamöter som verkligen vill något eller som har ambitioner. Man bör ta deras påpekanden om att många riksdagsmän upplever att de varken har inflytande eller meningsfulla arbetsuppgifter på allvar.
När det som borde vara ett av de förnämsta politiska uppdragen informellt börjat räknas ut bland duktiga personer är vi illa ute. Det betyder i förlängningen att kandidaterna knappast kommer att vara så duktiga som man kan önska.
Exakt vad som behöver göras är svårt att veta, men lösningen ligger sannolikt i riktningen att stärka riksdagens ställning gentemot regeringen. Steg som att minska antalet ledamöter så att alla kan få ordentliga arbetsuppgifter borde vara självklara. Vidare bör man i högre grad knyta assistentresurserna direkt till ledamöterna och inte till partierna, så att parlamentarikerna blir självständigare.
En reducering av antalet riksdagsledamöter kräver en grundlagsändring, med andra ord två riksdagsbeslut med val emellan. Därtill kräver alla beslut i konstitutionella frågor mycket eftertanke, så det blir rätt från början. Det gör att det är orealistiskt att hinna besluta något denna mandatperiod. Däremot kan man börja utreda så att frågan kommer upp på agendan. Även om det inte stoppar vidare avhopp just nu så kanske det då i alla fall blir bättre på sikt.