Sveriges röst behövs i världen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vi engagerade oss i kampen mot apartheid i Sydafrika, och vi ställde upp för befrielserörelser i Latinamerika. Vi försvarade palestiniernas rättigheter och vågade tala klarspråk om Israels ockupationspolitik. Samtidigt som vi engagerade oss konstruktivt i förhandlingar och nedrustningsarbete.
Ingen svensk utrikespolitik
Har Sverige fortfarande en självständig utrikes- och säkerhetspolitik? Inte om man får tro den utrikesdeklaration som lästes upp av Carl Bildt i riksdagen den 17 februari i år.
Där förklaras utan omsvep: "Vår utrikespolitik är en del av den gemensamma europeiska utrikespolitiken och en avgörande del av vårt dagliga arbete handlar om att forma och utföra denna". Vidare sägs att Sverige stöder "framväxten" av en europeisk utrikestjänst. (En motsvarande avveckling av vår egen utrikespolitiska kompetens i UD tycks redan ha inletts).
"Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast", enligt utrikesdeklarationen, men ordet "alliansfrihet" nämns inte på något ställe i detta dokument. I stället framhålls att Sverige numera "ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet" (Lissabonfördragets artikel 222). Ett lika långtgående som diffust ansvar för till exempel Baltikums säkerhet, som i praktiken innebär att Sverige förpliktar sig att försvara Natoländer.
Det finns ju inget europeiskt försvar, bara en artikel (42) i fördraget som säger att EU:s gemensamma politik "kommer att leda till ett gemensamt försvar" när medlemsstaterna så beslutar.
EU får avgöra
Sverige har med andra ord delegerat sin utrikes- och säkerhetspolitik till europeiska institutioner som, om de över huvud taget finns i sinnevärlden, ännu inte har prövats och än mindre hunnit utforma någon gemensam politik. Om vi någonsin får se en sådan.
Vad svarar då socialdemokraterna, med sina stolta traditioner och bestämda principer på området? Ja, vad ska de svara? De har ju redan bundit sig för denna politik, och traskar även i övrigt patrullo efter regeringen. Socialdemokraterna har ställt sig bakom den växande svenska insatsen i Afghanistan, och har i stort sett lagt ner opinionsbildningen kring Palestina, sedan Göran Persson hamnade på fel sida i konflikten.
I stället för att göra meningslösa uttalanden om det sönderfallande Ottomanska imperiets massakrer på armenier för hundra år sedan, borde socialdemokraterna tillsammans med sina tilltänkta allierade utforma en gemensam hållbar utrikespolitik i viktiga frågor.
Som Afghanistan, Mellanöstern, nedrustning och global rättvisa. En politik som är mer i samklang med vad de socialdemokratiska gräsrötterna och väljarna förväntar sig än den som man nu visar upp.
Sverige är ingen bananrepublik
Behöver Sverige en egen utrikespolitik? Ja, självfallet. Sverige är ingen bananrepublik. Vi har en lång tradition att verka för fred, mänskliga rättigheter och global rättvisa, även när detta inte gillats av stormakterna.
Sveriges röst behövs i världen, men det är också en identitetsfråga för Sverige. Vi har därtill viktiga nationella intressen att bevaka i vårt närområde.
Så länge inte EU inte har någon gemensam utrikespolitik värd namnet och så länge EU inte har kapacitet att skydda vår säkerhet, borde det vara självklart att Sverige ska ha en egen utrikes- och säkerhetspolitik. En synlig sådan, inte en som göms i chiffertelegram och nattliga kompromisser i Bryssel.