Så var schlagerkavalkaden igång igen. Fjäderboan är framplockad, schlagerreliken Christer Björkman har dammats av (så gott det går) och konfettin är kastad. Några veckor framöver ska svenska artister framföra musik med toner som luktar plagiat och bittra krönikörer fylla spalterna med samma nötta klagosång. Jag önskar det vore handduken som kastades in i år...
Att Marie Serneholt var tvungen att göra en Lill Lindfors och visa sina trosor är tecken nog på att denna påkostade festival är passé. Hur stor affär SVT än gör av vilka som ska leda programmet, vilka som ska stå för pausinslagen och hur mycket större scenen ska vara än tidigare år faller de lika platt - åtminstone gällande programledarna. Jag vet inte vad de tänkte när de gav Marie, flickvän till förra årets konferencier Måns Zelmerlöw, uppdraget i år då hennes orutin lyste igenom. En förbättring var dock avancemanget från Dolph Lundgren till Peter Stormare - men speciellt rolig var han då inte. Tacka vet jag Henrik Schyffert som år 2005 blottade rumpan i sin indianskrud - det var humor! I lördags gick förhandstippade Danny samt Swingfly direkt vidare till final. Jag måste vara alldeles för musikaliskt obevandrad eller för gammal (eller alldeles, alldeles för ung) för att uppskatta Dannys framträdande - en upphakad refräng och dålig rap var allt jag hörde. Vilka är det som röstar egentligen?
Jag vill starta en kupp. Under deltävling nummer tre ska alla föräldrar med yngre döttrar samla in deras mobiltelefoner. Orsak 1: Strålning. Orsak 2: Pedofiler. Orsak 3: Då får vi se om Eric Saade har någon chans att gå vidare med sin låt "Popular". Men jag vet - det vore demokratiskt oriktigt, dumma mig. Jag antar att det förblir önsketänkande den 19 februari då vi lär få se manspojken Eric Saade fortsätta rida fram på vågen av popularitet.
Man kan fråga sig om det är det här våra licenspengar ska gå till; eld- och konfettisprutande cupcakes och Nanne Grönvalls överflödiga minuter i tv-rutan. Något jag i alla fall inte hoppas pengarna går till är den rekordstora scenen, som dessvärre inte är gjord av cellulosa och kan transporteras med hjälp av flygande älvor. Nej, den 52 ton tunga scenen med all sin elektronik kräver åtta långtradare. Miljön är då inte något som sätts i fokus när de forslar estraden land och rike kring. Vilken tur att den utdragna festivalen bara äger rum i sex städer...
På tal om det firar Melodifestivalen tioårsjubileum. Ja, själva festivalen är äldre än så men i år är det tionde året som evenemanget är uppdelat i olika etapper, istället för att hela kalaset inträffar på en och samma kväll. Det är alltså tio år sedan SVT slopade ett vinnande koncept som stått sig sedan 1958 för att istället göra denna högtidsliknade dag till ett långrandigt inferno. Ändå satt jag där i lördags, tillsammans med 3 014 000 andra, och såg alla framträdanden. Jag antar att det inte spelar någon roll hur malplacerad jag känner mig i jippot - Melodifestivalen är ju tradition.