Regeringen kommer i vår med en proposition om framtiden för public service. Därför läser och hör vi nästan dagligen olika utspel om ämnet. I veckan har till exempel Sverige Televisions vd Eva Hamilton föreslagit att SVT och Utbildningsradion, UR, ska slås ihop. Tidskriften Computer Sweden har varnat för att TV-licensen ska läggas på alla som har en dator eller en läsplatta.
Problemet med debatten är att den egentligen inte handlar om public service som företeelse, utan om hur gamla monopolmedier ska anpassas till det öppna samhället.
Det har uppstått en glidning i betydelsen av public service. De flesta skulle hålla med om att begreppet är tänkt att spegla en viss nivå av journalistisk kvalité, politisk oavhängighet och vilja att informera medborgarna. Medborgarna vill att public service ska vara en motpol till det ytliga, glättiga eller politiskt vinklade.
Men i debatten används begreppet public service oftast för att beskriva några få företag. Dessa är företrädesvis Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Public service är en riktig beskrivning i den utsträckning dessa företag ibland producerar eller sänder program med inslag av public service. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan public service och företagen.
Till att börja med är inget av dem politiskt obundet. Tvärtom har de skapats och vuxit fram som statsmaktens kommunikationskanal. Dessutom har det varit en statsmakt som i stort sett styrts av ett enda parti under 75 år.
Vidare har de så kallade public servicebolagen en historia av att sända tendentiösa program om politik. Utbildningsradion har till exempel i flera program låtit debattörer mycket långt ut på vänsterkanten oemotsagda beskriva marknadsekonomi som girighet, eller som att en stark slår på en svag.
De anställda vid de statliga bolagen är vidare vare sig opolitiska eller representativa för landets väljare. 2012 sade sig 54 procent av journalisterna vid Sveriges Radio sympatisera med Miljöpartiet. Vid Sveriges Television var siffran 52 procent. Enligt JMG vid Göteborgs universitet som årligen mäter journalistkårens politiska åsikter finns det inga medieföretag som har så stor snedfördelning som SR och SVT.
En annan sak man ofta glömmer är att bolagen inte är de enda som sänder public servicematerial i Sverige. Skulle man se till andelen sända program som i dag har public servicekaraktär torde Axess TV vinna med hästlängder. Men vem tänker på Axess TV då han eller hon hör uttrycket public service?
I dag har de till staten knutna bolagen dessutom ett utbud av material som aldrig var ämnat att vara public service. ”Så ska det låta” är ett bra program. Men är det skäl nog att tvinga en datorägare att betala 2 000 kronor om året?
Vi behöver en gedigen debatt om hur medborgarna i Sverige ska kunna garanteras ett utbud av public service-produkter. Men det är inte detsamma som att diskutera hur UR ska förhålla sig till SVT. Den diskussionen kan de få hålla ”inom rörelsen”.