Det är inte varje dag det föds nya nationer i världen, men den 9 juli hände det igen. Då avskiljdes södra delen av jättelandet Sudan och bildade FN:s 193:e medlemsstat, Sydsudan. Ett land med ungefär lika många invånare som Sverige, på något större yta. Sydsudan gränsar, utöver norra Sudan, mot Etiopien, Kenya, Uganda, Demokratiska republiken Kongo och Centralafrikanska republiken. Landet ligger mitt i Afrika och har inga hamnar.
Miljoner människor har - direkt eller indirekt - dött för rätten att få bilda denna stat, så man får verkligen hoppas att den blir något att leva för också. Det ser inte lovande ut.
Landet blir ett av de allra fattigaste i FN, och det uppvisar alla problem som ett nyblivet afrikanskt land med ett långvarigt inbördeskrig bakom sig kan uppvisa: Överflöd av vapen, krigsherrar som ännu inte helt gjort upp om makten, förstörda byar, försummad utbildning och nästan ingen administration utanför den huvudstad (Juba) som stampats ur marken på några år.
Frivilliga hemvändare från norr, där de ofta arbetat under slavliknande förhållanden, och flyktingar från gränsområdena mellan norra och södra Sudan spär på problemen.
Mest olja i söder
De olösta gränskonflikterna med den norra arabiska delen av Sudan handlar till stor del om det nya landets på kort sikt viktigaste tillgång, oljan. Den mesta oljan finns i söder, men det är norra Sudan som kontrollerar handeln och utskeppningen och sitter på den raffinaderikapacitet som finns. Det tvingar fram ett samarbete om någon ska tjäna på oljan, men är också en källa till konflikter. I princip ska oljeinkomsterna delas lika, men norra Sudan har än så länge det största utbytet av oljan. Norra Sudan har därmed också mest att förlora på ett stopp i oljeflödet.
Ledarna i södra Sudan använder en stor del av oljeinkomsterna till att köpa vapen och underhålla sina väpnade styrkor (för att i ett rundgångsresonemang försvara oljan mot trupper från norr) och låter det internationella samfundet stå för till exempel skolor och sjukvård. Det är naturligtvis ohållbart i längden, och man kan fråga sig om bistånd över huvud taget ska ges på villkor som befriar regeringar från ansvar för folkets välfärd.
Militären i Afrika används dessutom ofta för att slå ner rivaler om makten och hålla den sittande regimen under armarna, och militariseringen är därmed också ett hot mot demokratin. Det finns anledning att placera ut FN-styrkor för att hålla staterna i sär och minska behovet av rustningar. Etiopisk FN-trupp är redan på väg till den omstridda provinsen Abyei, men behövs i princip längs hela gränsen.
Investeringar krävs
Oljetillgångarna kan visa sig vara kortlivade, och vad som behövs för att södra Sudan ska blomstra på längre sikt är en utveckling av jordbruket. Landet har förutsättningar att bli en av Afrikas största livsmedelsproducenter, men det kräver investeringar och framför allt utbildning. Mycket litet odlas idag, och den boskap som betar på de bördiga markerna är lågavkastande och fungerar till stor del som statussymboler och betalningsmedel. Handeln ligger i utländska händer.
98 procent av invånarna i södra Sudan röstade ja till självständigheten. De får inte svikas av makthungriga och korrupta ledare, giriga oljebolag och andra hänsynslösa exploatörer. Inte heller av det internationella samfund som under ovanligt stor enighet varit med om att föda fram den nya staten.
Men för dagen glömmer vi tvivlen och de jättelika utmaningar som väntar landet, och hurrar för vårt nya FN-syskon, Republiken Sydsudan!