Andelen materiellt fattiga människor i Sverige har minskat sedan de borgerliga tog över regeringsinnehavet år 2006. Det visar siffror som publiceras i en färsk rapport från Statistiska centralbyrån. Rapporten jämför den ekonomiska utvecklingen i de europeiska länderna.
Samma rapport, ”Levnadsstandard i Europa”, visar dock att ”risken för fattigdom” i Sverige har ökat något. Hur kan det komma sig att en rapport säger två saker? Antingen borde fattigdomen ha ökat, eller ha minskat.
Svaret beror på hur man väljer att mäta. SCB:s rapport, som i stora stycken baseras på siffror från EU:s statistikkontor Eurostat, tar upp två modeller.
Första modellen kallas materiell fattigdom. Den handlar om verklig avsaknad av resurser, det vi historiskt förknippar med ordet. Ett fattigt hushåll är ett där man har svårt att få ihop pengar till bostad, kläder och mat.
Materiell fattigdom är den som borgerliga politiker oftast talar om, och den har sjunkit under perioden som Sverige har haft borgerlig regering. När Socialdemokraterna förlorade valet 2006 var andelen svenskar som levde i materiell fattigdom 6,2 procent av befolkningen. 2010 var andelen nere i 3,9 procent.
För Fredrik Reinfeldt är sjunkande fattigdom självklart en fjäder i hatten. Den visar att arbetslinjen och den strama budgetpolitiken inte bara kommer medelklassen till del.
Men så finns då den andra typen av fattigdom. I europeisk statistik kallas den ofta ”social utestängning”. SCB har använt begreppet ”risk för fattigdom”. Enligt den modellen är det hushåll fattigt som har en inkomst lägre än sextio procent av medianhushållets. Siffran är strikt statistisk. Vem som räknas som fattig beror på gruppen. I Saltsjöbaden skulle teoretiskt sett en högre tjänsteman i en mångmiljonvilla kanske räknas som fattig. Samtidigt kunde kanske en svältande lantarbetare i Nordkorea räknas som rik.
Den statistiska fattigdomen har ökat under alliansen. Jobbskatteavdraget har gjort medelklassens konsumtionsutrymme större. Men hushåll drabbade av arbetslöshet har inte följt med. Ökningen är hittills bara någon procent. Men den visar på en risk. Arbetslösa står idag svagare jämfört med arbetande än vad de gjorde på Göran Perssons tid.
Det är ett faktum som den röda sidan i politiken självklart kommer att använda.
Frågan är hur de ska komma runt det faktum att de svenska hushållen har haft den bästa utvecklingen i Europa, och att vi har den minsta andelen unga som växer upp i hushåll med låg materiell standard i hela Europa? Dessutom är frågan hur många väljare som är beredda att ge upp materiell standard, och till och med göra de fattigare ännu fattigare, bara för att få större utjämning i statistiken?