Frågan om villkorlig frigivning för fångar delar alliansen i olika läger. Det spår tidningen Riksdag och Departement som gjort en rundringning bland partierna.
Justitieminister Beatrice Ask vill att Moderaterna ska driva ett krav på slopad villkorsfrigivning för återfallsförbrytare. Det främsta argumentet är rent praktiskt. Nära hälften av dem som får villkorlig frigivning i förtid är så kallade livsstilskriminella som dömts tidigare. De flesta allvarliga brotten i Sverige begås av denna lilla grupp. Hålls de inlåsta längre utsätts färre människor för brott.
Förslaget kan få stöd av Folkpartiet, men sedan tycks det vara stopp. Centerpartiet vill behålla den villkorliga frigivningen för att fångarna ska ha en anledning att uppföra sig väl i fängelset. Det är förvisso en ganska klok invändning. Kanske inte att den spelar särskilt stor roll för själva vården, men väl dock för de anställda i kriminalvården. Utan villkorsfrigivningen som morot skulle arbetsmiljön inne på anstalten bli mer ansträngd.
Kristdemokraterna är också tveksamma. Deras talesperson Caroline Szyber kommenterar att ”tiden på anstalt måste bidra till att lägga en grund för den intagne att ändra sitt liv, och de moderata planerna kan försvåra detta”. Uttalandet bekräftar bilden av Kristdemokraterna som ett snällt parti.
Även Socialdemokraterna är negativt inställda till Asks förslag. Morgan Johansson (S) kallar det populistiskt och påminner om att högre uppklarningsgrad är mer avskräckande än långa straff. Det är ganska orättvist av Johansson att kalla Moderaterna populister. Vad var då inte Socialdemokraternas ”släpp fångarna loss det är vår”-politik? Den var sannerligen inte till vare sig för samhällets eller för människornas bästa, utan måste väl mest sägas ha varit uttryck för tidsandan.
Men Morgan Johansson har en poäng i att uppklarningsfrekvensen är pudelns kärna. Ökningen av grova brott i Sverige under senare år har förmodligen störst orsak i att unga brottslingar tillåts hålla på länge innan de åker fast.
Fick man välja åtgärd skulle en polisorganisation som faktiskt löste vardagsbrott stå högre upp på önskelistan än slopad villkorsfrigivning.
Sedan finns det åtminstone två stycken andra reformer som borde kunna ha större effekt. Den ena är att göra svenskt medborgarskap svårare att erhålla, i kombination med att domstolarna använder utvisning mer. Sverige har tillräckligt med egna brottslingar och inte råd att härbärgera all världens.
Den andra reformen är att ändra lagen så att straffen döms ut hårdare. Antingen genom högre straffskalor, eller genom ändrad praxis för varifrån man utgår i straffskalan. Dessutom borde man kunna minska ”rabatteffekten” för dem som har begått flera brott.
Sist och slutligen kokar dock allt ned till pengar. Det kostar att hålla människor inlåsta. Tyvärr är det nog ekonomin som kommer att avgöra frågan.