I förrgår hörde jag i radio att utfallet i EU-valet stod i direkt förhållande till hur mycket tid varje parti fått i medierna. Det stämde ner på procenten. Allra mest genomslag har förstås TV. Syns du inte, finns du inte, den regeln gäller i politiken.
Moderaterna på Gotland har tagit fasta på detta. Det går knappast en dag utan en insändare i GT som framhåller alla framsteg som gjorts under Alliansregeringen. Så många fler har fått jobb, välfärden har större resurser än någonsin. Allt det är säkert sant. Men ledarsidans socialdemokrater kan lika lätt peka på fler arbetslösa och brister i äldreomsorgen under samma tid. Det är också sant.
Någon annan påpekade att numera har knappast något parti säkra väljare. Att påstå att ”moderater gick till SD”, det är en missuppfattning. Dessa väljare uppfattar sig inte som moderater därför att de röstat på M nån gång. Socialdemokratin kan inte heller räkna med en fast väljarkår som förr.
Vi vet ju att folk engagerar sig inte i partiföreningar och utformar politiken tillsammans. Den kommer på nåt mystiskt sätt uppifrån.
Alltså gäller det att synas så mycket som möjligt i medierna, helst i TV.
S har ett problem där, eftersom partiledaren Stefan Löfven inte sitter i riksdagen. Och någon mer superpolitiker som Gudrun Schyman har vi inte. De övriga är rätt jämngrå, utom möjligen svärmorsdrömmen Gustaf Fridolin. Är det för att han går rakt genom rutan som det gick så bra för MP i valet?
Trist om vårt samhälles framtid skulle bestämmas av vem som gör de mest publikfriande utspelen i TV. ”Förbud mot vinst i välfärden” var ett som gick hem. Just nu är det ”feminism”.
Väljarna följer som får efter en herde? Nej, det är en synvilla, de stora partierna med tydlig ideologi lockar ändå flest. Åtminstone gladde det mig att de rena populisterna, Piratpartiet och Junilistan, försvann i EU-valet.