Ta gärna en strid om biståndet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är regeringens nya biståndspolitik det handlar om. Biståndsminister Gunilla Carlson har lyckats med konststycket att väcka liv i något ideologiskt blockskiljande i denna avpolitiseringens tidevarv.
Regeringens nya giv är att biståndet skall koncentreras till områden och verksamheter där det gör faktisk nytta. Det innebär konkret att antalet mottagarländer minskar från 70 till 33. Bland dem som faller utanför återfinns Kina och Vietnam.
"Det är inte genom att göra allt överallt som vi bäst bidrar till utveckling" menar Carlsson. Och däri har hon naturligtvis rätt. Men det här med bistånd är en laddad fråga för den svenska vänstern. Det spelar ingen roll att antalet länder i fråga enbart uppgick till ett tjugotal så sent som i slutet av åttiotalet. Minskar man numerären, även om man inte minskar resurserna, känner sådana som Kent Härstedt "stor ilska".
I biståndspolitiska sammanhang är det nämligen känslorna som styr, inte rationaliteten. För vänstern kan antalet länder som får svenskt bistånd bara gå i en legitim riktning, nämligen mot att bli flera. Sedan spelar det ingen roll om det är ineffektivt, ja till och med dumt, att "späda ut" en given mängd resurser på flera länder. Det handlar om symbolik.
Till och med om talmystik. Det heliga enprocentmålet, att en procent av BNP skall gå till bistånd, försvaras inte bara av vänsterpartier utan även av kristdemokraterna, och till den grad att det inte anses behövas några argument. En procent är ett heligt tal, helt enkelt. Att det sedan uppkommer situationer där biståndsbyråkratin har problem med att göra av med alla pengar under flera perioder, det är inte intressant.
Denna attityd lever fortfarande kvar, men regeringen är övrigt inne på helt rätt spår. Bistånd skall ge resultat, inte vara ett sätt för biståndsländernas att känna sig ädla och goda.
Skall vi tro Härstedt väntar alltså en strid kring detta. Gärna det. Biståndspolitiken är ett område där verkligheten har gett borgerligheten rätt. I den mån de traditionella biståndsprojekten gått att utvärdera finns obefintligt stöd för tron att de skulle ha fört utvecklingsländerna framåt.
De för svensk del symboliska länderna Kina och Vietnam är goda exempel. De har rest sig ur fattigdom och skall nu fasas ut från svenska biståndsprogram. Men deras goda utveckling har ingenting med svenskt understöd att göra, utan med det faktum att regimerna har gett utrymme åt marknadsekonomi.
De har rest sig själva genom att anamma rätt system.