Tabut fyller också ett syfte
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På DN debatt skriver socialminister Göran Hägglund och folkhälsominister Maria Larsson att "målet är att förändra allmänhetens syn på psykisk ohälsa". Det låter bra. Men värdet av att uppmuntra till samtal om psykisk ohälsa riskerar samtidigt att befästa ohälsan som sådan.
Regeringens satsning med 900 miljoner kronor per år till psykiatrin är goda nyheter då det finns många tecken på att just detta välfärdsområde behöver mer resurser. Men att få till attitydförändringar om ohälsa i största allmänhet, genom kampanjer och attitydambassadörer, görs inte helt utan bieffekter.
Bland gemene man är förståelsen för psykisk ohälsa i dag inte så låg som politikerna får det att framstå. Som ministrarna själva påpekar, så uppger mellan 20 och 40 procent av svenska befolkningen att de lider av psykisk ohälsa. Med så många människor som har egna erfarenheter, så finns det inte utrymme för fördömande av andras ohälsa. Det märks inte minst genom det tidsenliga i att diskutera den själsliga kampen som pågår lite till mans.
Med detta sagt så kan det fortfarande vara tabu att prata om den psykiska ohälsan som en svaghet eller tillkortakommande i livet. Så länge stressen och pressen man upplever sätts i relation till ett högpresterande liv, yrkesmässigt och socialt, så är fungerar ohälsan som en statusmarkör i sig. Att flagga för att nu har jag verkligen tagit ut mig, tiden räcker inte till (för alla viktiga saker som måste göras) inger respekt. Men, när illamåendet istället handlar om apati och härrör från brist på stimulans och mening eller kanske rentav inte har någon tydlig orsak alls - är ohälsan långt ifrån lika lätt att tala om.
Det är ett väsentligt samtal som regeringen vill få till stånd men det finns anledning att inte överdriva värdet av att ständigt uppmärksamma det sjuka. Hos människan finns en stark överlevnadsinstinkt som gör att vi sätter skygglappar för det avvikande och svåra - och de finns där av en anledning.
När det psykiska illamåendet hamnar i strålkastarljuset söker sig många till epicentrumet. Kanske uppstår också ibland en och annan smittoeffekt som medför att fler tror sig må sämre än vad de egentligen gör. Det torde vara lättare att drabbas av panikångest när panik är vad som pratas om på kafferasten, på nyheterna och på middagsbjudningen.
Om man verkligen vill få till stånd något radikalt på det här området så borde man testa att lägga lika stora resurser på att tillhandahålla beprövad avledning som på psykiatrin. I alla tider, så varför inte än idag, har människan mått bra av fysiska aktiviteter, socialt umgänge, konst, litteratur och musik.