I Sun Zis "Krigskonsten" finns flera lärdomar att hämta även för den civile. I boken slås fast att en av grunderna för att vinna är att veta när man ska gå i strid och när man ska låta bli.
Stefan Löfvens första strid verkar bli skolpolitiken. Det är svårt att förstå varför. Över lag har Löfven visat en aktningsvärd kyla istället för att, likt sin företrädare, kasta sig in i den ena politiska striden efter den andra. En allmänt tillbakadragen inställning har blandats bara med de obligatoriska utspelen om att regeringens budget inte passar den socialdemokratiska politiken. Sådant är det politiska spelet och Löfven har spelat det väl. Tills nyligen.
Som en av få har partiets talesperson i utbildningsfrågor, Ibrahim Baylan, getts utrymme att verka utåt. Knappt en vecka har gått utan något nytt utspel från den forne skolministern. Och under partiledardebatten i Agenda för två veckor sedan klev Löfven in i den slarvigt krattade manegen. "Vi behöver ha en mycket mer integrerad skola där grupper från olika socioekonomisk bakgrund möts över gränserna", förkunnade han.
Måhända lät det slagkraftigt och bestämt, men det gav upphov till många svåra frågor och besvarade inga gamla. Sedan dess har Baylan jobbat med att förtydliga budskapet. Dessvärre utan framgång.
Utan att riva upp den fria skolvalsreformen är det svårt att åstadkomma en särskild spridning av eleverna över vissa skolor. Det förefaller man dock lyckligtvis inte vilja göra. Att genomföra en satsning för att få de bästa lärarna att komma till de sämsta skolorna må låta attraktivt men löser knappast det upplevda problemet med att barn som vill satsa på sina studier förefaller söka sig till likasinnade.
Vad förslaget att tvinga skolor att marknadsföra sig på ett visst sätt ens är tänkt att åstadkomma i positiv väg är också synnerligen oklart. I själva verket skapar man ett förbud för skolor att inrikta sig mot en viss typ av elever och förstör därmed grunden för såväl friskolereformen och det fria skolvalet.
En av få tydliga markeringar som har gjorts är att inget är föräldrarnas eller elevernas ansvar. Om han blott menar att lärarlösa lektioner är av ondo har Baylan rätt. Om historien har något att lära oss i detta avseende menar han dock mer än så. Om Socialdemokraterna vill tas på allvar i skoldebatten igen vore ett bra första steg att erkänna det ansvar som vilar på såväl eleven själv som dennes föräldrar. Det är inte en ansvarslös tillvaro och det bör den heller inte framställas som.
Hittills förefaller S nya skolpolitik enbart vara en upprepning av gamla synder som inte tjänar till annat än att förvandla barn och unga från elever till socioekonomiska spelbrickor. De förtjänar dock bättre än så. De förtjänar en bra utbildning och då krävs ett annat fokus.
Om Stefan Löfven väljer att dra ut i strid i dessa frågor kommer han att lida ett storstilat första nederlag. Än så länge finns dock möjligheten att nöja sig med att ha sonderat terrängen och i enlighet med Sun Zis råd göra reträtt. Det bör han göra.