Upplaga två av den ryska "tandemokratin" har kommit på plats. 7 maj installerades Vladimir Putin som president, för tredje gången, och 14 maj godkände duman den av Putin nominerade expresidenten Dmitrij Medvedev som sin premiärminister. Sedan dess har det rullat på med ministerutnämningar.
Detta tycks ske under mottot "alla ska med". Mönstret har varit att de personer Putin hade som närmaste medarbetare följer med honom till presidentkansliet. Medvedevs regering får ta hand om resten.
Uppfattningen är att de övergripande politiska besluten kommer att tas i presidentens lag. Medvedevs ministrar ses mera som tekniker, med uppdrag att få saker och ting gjorda.
Och det kan behövas.
För även om läget för Putin och Medvedev ter sig tämligen gynnsamt, både politiskt och ekonomiskt, behöver de se om sitt hus.
Oppositionen planerar att 12 juni hålla ännu en protest i Moskva mot valet av Putin till president. Förra gången, 6 maj, gick det våldsamt till. Putin, som vann valet med 60 procent, anser sig kunna avfärda demonstranterna som bortskämda storstadsliberaler.
Men upphör gatuprotesterna märks oppositionslusta på annat håll. Det rör sig i duman, parlamentet. Ute i landet ökar missnöjet med lokala makthavares inkompetens och korruption.
Putin och Medvedev har talat mycket om behovet av reformer, men metoden för att dämpa den sorts breda missnöje regimen verkligen oroar sig för har varit dela ut pengar ur statskassan. Verkliga reformer för att underlätta företagsamhet och tillväxt har makthavarna inte vågat sig på. Helt korrekt inser de att utan kontroll av ekonomin försvinner även makten över politiken.
Det ser just nu bra ut för rysk ekonomi, särskilt jämfört med de ständiga krisrapporternas EU. "Tyvärr står Medvedevregeringen inte inför några ekonomiska problem", säger Oleg Buklemisjev, analytiker aktiv i oppositionen.
Det finns inget som tvingar regimen att göra något långsiktigt för att avlägsna de problem man själv erkänner, alltifrån beroendet av råvarusektorn till korruptionen.
Valutareserven är nu den femte största i världen. Budgetunderskottet är obetydligt. Statsskulden uppgår till bara 9 procent av bruttonationalprodukten. Konsumentpriserna ökar saktare än någonsin sedan Sovjet upplöstes och arbetslösheten, under 6 procent, är den lägsta sedan finanskrisen 2008.
När Medvedev tillträdde som president 2008 lanserade han fem "I" som reformprojekt: infrastruktur, investeringar, institutioner, innovation och intellekt. Krisen som då slog till är en ursäkt varför sådant som kostar pengar fick anstå. Men hade viljan funnits hade Ryssland redan nu kunnat ha effektivare statsförvaltning, universitet med större anseende internationellt och domstolar starka nog att motstå politiska påtryckningar.
Ryska statens mjölkko, energisektorn, kräver de närmaste tjugo åren investeringar på motsvarande hundratals miljarder dollar enbart för att behålla produktionen på nuvarande nivå. Ett blomstrande privat näringsliv saknas. Konkurrenskraften internationellt är låg. Inte bara vanliga människors beroende av bidrag från staten ökar sedan flera år. Samtidigt som antalet anställda ökar i statliga företag söker privata företag trygghet i att leverera åt staten.
Nu är det meningen att Ryssland som ny medlem i världshandelsorganisationen WTO ska härma Kinas framgångsmodell - öppenhet i ekonomin, slutenhet ("stabilitet" kallas det) i politiken.
Men Ryssland är inte Kina.