Tänk om USA blir sparsamt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Så slutar Carl Bildt en artikel publicerad i bland andra New York Times, om den svenska krisen i början av 1990-talet. Hur den hanterades har tilldragit sig ett visst intresse i USA.
Bildt, statsminister 1991-94, påpekar att vår kris var relativt sett allvarligare än vad som nu drabbar USA. Han summerar det omdöme om Sverige som nu tycks gälla både här hemma och utomlands: det slutade bra, för att man gjorde rätt saker och därför att huvudparterna i det politiska systemet kunde leverera beslut.
I USA blev det hinder för beslut. Ledarna kunde enas. Men fotfolket bland de folkvalda revolterade. Därför att de inte var överens om vad som är rätt att göra, i en kris med svårbegripliga inslag.
På den republikanska sidan finns de som anser att räddningspaketet, nästan oavsett hur det till sist ter sig, innebär sista sveket mot principen om en begränsad statsmakt. Det talas om "socialism".
På andra sidan, demokraterna, som sedan valet 2006 har majoritet i kongressen två kamrar, finns en falang som skyller allt på republikanerna och vill ha ett antal huvuden på fat både bland sina politiska motståndare och från Wall Street.
Ett argument amerikanerna fått höra från det mittläger som säger sig vilja ta ansvar i en akut kris är att när elden är lös börjar man inte med att diskutera olika metoder för brandbekämpning. Man öser på. Det skulle heller inte vara läge att börja diskutera vem som är mest skyldig till den uppkomna situationen.
Men i ett läge där president Bush använt allvarsord utan motstycke sedan 11 september-dåden vägrade alltså en majoritet i representanthuset att bara svälja sin vrede och sina tvivel.
Denna händelse i Washingtons politiska historia recenseras med en blandning av jubel, lättnad - och förstämning. Det sista för att USA:s ledare förnedrades inför alla de kolleger jorden runt som inte utsätter sig för demokratins risker, men också bland anständiga partners som anser att handling av nära nog vilket slag som helst är av nöden.
Representanthusets nej, om än övergående, tycks stämma överens med amerikanernas behov av att få lätta på trycket och visa sin ilska över det de tycker är fel, och så kunna gå vidare, under en ny president, Barack Obama eller John McCain.
Åtta år vid makten placerar tyngsta skuldbördan på republikanen Bushs Vita hus. Men fel i system och i samhällsanda kan spåras längre tillbaka, till när demokrater hade makten.
USA talar om den värsta ekonomiska krisen sedan börskraschen 1929. Konsekvenserna blir mildare än 1930-talets armod. Men det handlar uppenbart om mer än vad som kallas en "korrigering", efter en spekulationsbubbla.
Sedan början av 1980-talet har USA köpt mer än man sålt, och betalat med dollar som omvärlden samlat på hög eller sänt tillbaka.
Nu sägs att kombinationen energikris, finanskris och utrikespolitiska motgångar medför att USA byter stil, blir mera sparsamt, på olika plan, för att trygga välfärden och sin ställning i världen. Hur som helst lär det svida för alla som deltagit i dansen kring dollarkalven. I USA och från Sverige till Kina, där tillväxten minskar när USA anpassar mun efter matsäcken.