Vedklyvning är ett kontemplativt jobb. Det går åt mycket tankar på 24 kubikmeter. Sädesärlan inreder sitt boende i ena änden av den växande högen, medan jag väsnas i den andra. Ett vackert exempel på fredlig samexistens.
Annars är det ju si och så med den varan. Ryssarna övar flyganfall mot Gotland och Sverige medan vår försvarsmakt fikar i godan ro. Jag har inte ens rudimentära kunskaper i försvarsstrategi och -teknik som varande kronvrak. Så mycket har man ändå lärt sig, att ryssen upprustar för anfall, medan grannarna får rusta för försvar.
Man undrar om vanlig enkel matematik fungerar också i sådana sammanhang. Om vi enligt högsta expertis idag förmår försvara oss en vecka – kan vi då med fördubblad försvarsbudget försvara oss i två veckor? Dystert är det i vilket fall som.
Det är alltså inte helt muntra tankar som kan komma för en där på vedbacken. Speciellt inte om man dessutom vaknat till exempel vid morgonekots rapporter om gårdagens självmordsbombare, jordbävningar, miljoner svältande och att koldioxidhalten i atmosfären nu är den högsta i klotets historia - 4 ppm.
Svenska kommuner tar framsynt hänsyn till den förväntade höjningen av vattennivåerna och kräver två meters höjd över nuvarande nivå för byggnadslov. Åkrarna, som vanligtvis ligger lägre, blir förstås svårare att lyfta upp.
Men solen skiner trots allt, göken gal i väst och stararna går i skytteltrafik med mat till den nya generationen i holkarna. Då må man icke hemfalla åt bara dystra tankar. Det finns trots allt fortfarande saker att glädjas åt.
Sålunda talar topprubriken på en förstasida om att Bruce Springsteen ska få gotländsk sparris vid sitt Stockholmsbesök. Musik ska visserligen byggas utav glädje enligt Lill Lindfors, men man må heller icke förakta sparrisen.
Det största i den vägen – musiken alltså, inte sparrisen – sker i Malmö på lördag med Eurovisionsschlager-finalen. Fast den har ju mera utvecklats till en eldsprakande och sprutande föreställning där vissa nummer mer har karaktären av ackompanjerad akrobatik.
Men vissa låtar blir ju odödliga, som man säger. På vedbacken kan man ännu idag stå och gnola på finska Lordis oemotståndliga ”Hard Rock Halleluja” från 2006. Där fick Pekka till en höjdare efter många poänglösa år. Det är annat med Sverige. Vi är ju alltid favoriter.
Till och med inför vad som väntar en, kan hos tandläkaren hittas uppmuntrande läsning i väntrumslitteraturen. Jag hinner inte läsa den långa artikeln utan bara den uppmuntrande rubriken: ”Estelle är en solstråle”. Så visst finns det hopp för Sverige både i det ena och andra sammanhanget.
Trots att koldioxidhalten nått 4 ppm.