År 1964 skulle jag fylla 22 och bli förstagångsväljare men kan inte minnas att jag i övrigt tänkte så mycket på politik.
Att 1964 i backspegeln sett var ett år av politiska milstolpar var jag föga medveten om.
Ett nytt parti, KDS, ser dagens ljus. I det förtorkade kommunistpartiet blåser nya vindar sen C H Hermansson tagit över efter Hilding Hagberg. Borta i Sydostasien inträffar Tonkinintermezzot som blir starten på Vietnamkriget och att Nikita Chrustjov kommer på besök i Sverige är det inte alla som gillar.
Hans värd statsministern heter fortfarande Tage Erlander. Han är 63 år, ingen hög ålder i dag men i sin dagbok för åren 1963-64, som jag nu läst, klagar han nästan dagligen över hur trött och förbrukad han känner sig.
Erlander kämpade på
Det verkar otroligt att han ska hålla ut i ytterligare fem år. Med facit i hand vet vi. Erlander kämpade på och kunde kröna sin långa statsministertid med ett rekordval 1968: Över 50 procent för Socialdemokraterna.
Som partiordförande och regeringschef har han förstås även annat som tynger sinnet än sin egen sviktande ork. Rörelsens tidningar är en återkommande huvudvärk, de här åren handlar det närmast om Ny Tid i Göteborg som står inför nedläggning. Avslöjandet av spionöversten Wennerström sommaren 1963 fördystrar också statsministerns tillvaro. Inte minst för de usla interna kommunikationerna i hans regering som uppenbarats.
Åströms sexuella läggning
Samtidigt har affären lett till ökad misstänksamhet hos säkerhetstjänsten. De riktas bland annat mot Moskvaambassadören Rolf Sohlman och UD-tjänstemannen Sverker Åström. Att det var Åströms sexuella läggning som var grunden gjorde inte saken smakligare. Tydligen lät sig dock varken Erlander eller utrikesminister Torsten Nilsson påverkas av det polisiära skvallret, vilket länder dem till heder.
Chrustjovs besök var givetvis en höjdpunkt. Erlander verkar motvilligt imponerad av den lynnige Sovjetledaren. I varje fall antyder han att han trivts bättre med paret Chrustjov än "med Pompidou och Pompidouan", med vilka han åsyftar det franska premiärministerparet några veckor senare.
Fast de skiftar från dag till dag hör Erlanders personomdömen till det som ger liv åt hans noteringar. Invektiven kan vara dräpande: Högermannen Leif Cassel betecknas utan prut som en "moralisk lumpbod".
Sånt kunde lätt bli odrägligt och snällt är det ju inte, men som läsare förlåter man, om inte annat så för att Erlander genomgående är mest skoningslös mot sig själv.
Svart humor
Det är också självironin, den svarta humorn och den ocensurerade direktheten som gör dessa dagböcker till underhållande läsning.
I dag är våra främsta politiker alltmer upptagna med att blogga och twittra. Inget ont i det, men något som kan mäta sig med Erlanders dagböcker kommer de nog inte att kunna erbjuda eftervärlden. Dagböckerna är och förblir ett unikt dokument, både personligt och politiskt.
Min jungfruröst, då 1964, fick han dock inte. Den gick till C H Hermansson i stället, mest för att han utlovade socialistisk förnyelse.
Fyra år senare blev det Erlander i alla fall.