Om ett partis ungdomsförbund ägnar partidagen i Almedalen åt en debattartikel där man hävdar att partiet lider av en identitetskris och utser en efterträdare åt partiledaren, som själv inte har några planer på att avgå, skulle det normalt sett dominera mediaflödet. När det sker på Folkpartiets dag och det är Adam Cwejman med Luf-vänner som pekar ut Birgitta Ohlsson som FP:s räddare sägs inte ett ord. För så är det alltid i Folkpartiet.
Folkpartiet drar till sig och avskräcker intellektuella människor i en omfattning som få andra partier klarar av att matcha. Genomströmningen är imponerande, men leder också till en ständigt hög ton i internpolitiken. Sverige är fullt av nyfrälsta och nyligen avhoppade folkpartister och alltid är det någons avgång som krävs. Det är helt enkelt inte tillräckligt allvarsamt och riktigt. Knivhugg är normen och en genväg till uppmärksamhet, men bladen åker in i skaftet när de träffar målet. Det är politisk teater.
Rent faktiskt stod dock Folkpartiet för veckans bästa insats. Belägen mellan två val var årets Almedalsvecka synnerligen väl lämpad för de mindre partierna att få stor uppmärksamhet. Men under veckans första halva levererade de inte.
Jimmie Åkesson var arg och upprepande, Åsa Romson var förvirrad och försiktig och Jonas Sjöstedt var tråkig och slätstruken. Inga stora nya förslag presenterades av något av partierna. Miljöpartiets momssänkning för somliga reparationer hade viss potential men den förtogs av den undermåliga leveransen.
Folkpartiets program för en omdaning av den svenska arbetsmarknadsmodellen var, åtminstone i det avseendet, mycket bättre. Genomarbetat, koherent och förhållandevis konkret. Att den svenska arbetsmarknaden kännetecknas av höga trösklar, stort utanförskap och låg rörlighet är ett faktum som alla ställer upp på. Inget av de två stora partierna har dock visat något egentligt intresse för att göra något åt saken. Således ett utmärkt område för de mindre partierna att växa i.
Förslaget har flera delar, bland annat en förändring av a-kassan. Taket ska höjas till sjukförsäkringens nivå, avtrappningen skärps därmed också för att få större effekt, vilket är något som efterfrågats av många. Förslaget innebär dessutom att a-kassan blir obligatorisk och att den bör förstatligas - inte det vanligaste av liberala förslag.
Dessutom ryker det differentierade avgiftssystemet, om FP får som det vill. Det har inte fungerat som det var tänkt, menar partiledaren Jan Björklund och biträdande arbetsmarknadsministern Erik Ullenhag och anser därmed att det bör tas bort.
Det senare kan ses som en flört, alternativt eftergift mot Socialdemokraterna, beroende på hur man tolkar skeendet. Och det är sant, S har varit väldigt missnöjda med det varierande avgiftssystemet. Om det räcker för att få med S på en uppgörelse som också formellt avskaffar först in - sist ut, som ju i praktiken avtalas bort nu, är mer tveksamt. Moderaterna blir även de svåra att få med sig, men det är inte lika hugget i sten.
Men den som inte kämpar vinner heller inte.