Teatern idag skildrar inte klasskamp utan könskamp
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Under medeltiden spelade man teater både i och utanför kyrkan, för att berätta den bibliska historien eller inskärpa moralregler i folket. Shakespeares pjäser spelades på gator och torg. Det är väl därför skämten är så grova.
Det som spelas på teatern visar helt enkelt vad som är aktuellt i samhället. I alla fall den nyskrivna dramatiken. Kvar av allt detta blir bara det som har ett estetiskt värde också, ett mer tidlöst innehåll. Som Shakespeares pjäser.
Pax-teatern i Björke
Jag tänker på alla socialistiska pjäser jag såg på 70-talet. Minns ni Pax-teatern i Björke gamla skola? Där utkämpades klasskampen.
De ädla, rättänkande unga arbetarna förtrycktes av utsugande kapitalister. Men de brukade vinna sin kamp för revolutionen, och man slutade med Internationalen.
2005 är Vikingaåret på Gotland. Det har väl inte slagit igenom på samma sätt som Medeltiden. Men det har gett många nya aspekter på en intressant och mycket svåråtkomlig tid i vår historia. Och det har resulterat i spännande ny dramatik.
"Sverige blev kristet kring år 1000", så har vi lärt oss, och det lät rätt enkelt.
Men det måste ju ha varit en lång och komplicerad process. Man ändrar inte så lätt på folks invanda föreställningar. Nästan ingenting vet vi om detta. Alla spår förstördes av den segrande kyrkan. Inget finns nedskrivet. Det vi har är bildstenarna, som ger mer till fantasin än verklig kunskap. Lysande underlag för teater alltså.
Jag har i sommar sett Ormkvinnans barn på den otroligt vackra spelplatsen vid Närsån, och Hednadotter i S:t Lars ruin i Visby. Båda speglar övergången mellan gammal och ny tid - 1000-tal ungefär.
Kampen för jämställdhet
Men vad de egentligen handlar om är ju vår tid, debatten kring feminism, kvinnans kamp för jämställdhet, mäns förtryck av kvinnor.
I När dyrkas en kvinnlig gudom på en gård styrd av kvinnor. Man blotar till gudinnan och vill leva i fred. Här är det de asatroende som står för manliga, krigiska, förtryckande strukturer.
Slavinnan som våldtagits av sin husbonde flyr till kvinnogården och försvaras där. Vi förstår att Torsdyrkan är en dålig tro. Men det finns också en kristen gård i närheten. Därifrån kommer inspiration till jämlikhet, att frige slavarna och ta vård om alla barn.
Idén om ett matriarkat på Gotland har väl ingen känd verklighetsförankring. Men visst är det intressant. Är "kvinnliga" egenskaper bättre än "manliga"? Skulle ett samhälle styrt av kvinnor vara fredligare, rättvisare än det "patriarkala samhälle" som våra feminister talar om?
Ännu märkligare sett så här är Hednadotter. En underbar musikal med fantastiska sånginsatser. Och ett mycket tydligt budskap. Yrsa är häxa, hon tjänar Freja. Hennes dotter skall följa henne. Men Ebba fångas av den nya tron, kristendomen.
Framställningen av katolska liturgi uppfattar jag som mycket vacker och riktig. Ebba tar avstånd från sin mor. Men med kärlekens makt, en skönsjungande ung man, åstadkoms en en viss försoning.
Könskamp, inte klasskamp!
Dock blir det stor tragik. Prästen/mannen befinns vara ond, egentligen en förklädd djävul. Ebba drivs till förtvivlan och begår självmord. Gudinnan tycks ha segrat.
Varför denna hårda polarisering? Motsättningen mellan kristendomen och den gamla tron måste väl ha varit stark nog utan att göra mannen ond.
Det är här jag inte kan följa med. Många feminister ser visst Mannen i sig som ond. Han är aggressiv, förtryckande.
Nu är det könskamp som gäller, inte klasskamp. Om Kvinnan får styra blir samhället mjukt och rättvist. Fan tro?t.
Jag älskar teater. Även den som mest speglar vår egen tid. Om några årtionden är dessa pjäser lika stendöda som 70-talets revolutionära teater. Men Shakespeare lever.