Tempelriddaren hänger i trådar

Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX

Politik2008-01-14 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Så fladdrade foto för 210 miljoner fram över filmduken. Den dyraste filmen i svensk historia, efter böcker av en våra mest lästa (om än inte bäst ansedda) författare: "Arn - Tempelriddaren", som hade så kallad världspremiär (ett pretentiöst begrepp för en film som få utanför norden sannolikt hört talas om) inför en mindre publik i Skara den 17 december. Över några dagar förvandlade riddaryran staden till en medeltida estrad. Varför?
Recensenterna hade inte höga förväntningar. Besvikelsen låg i luften. Men de hade heller ingen lust att såga jätteprojektet. Av patriotisk plikt eller för att inte avskräcka från framtida satsningar. Följaktligen var en och annan recensent mer generös än vanligt, när fyrar och getingar - och allt vad det är - skulle delas ut. Dagens Nyheters Fredrik Strage, som gav filmen en trea i betyg, drabbades av ångest någon gång under julhelgen. "Du förleder folket. Hur kan du leva med dig själv?" ekade en envis röst i hans huvud. Filmen förtjänade ju bara en tvåa. Så han ställde sig utanför biograferna i Stockholm och började dela ut hundralappar till besvikna biobesökare. 1300 kronor kostade det honom att lätta sitt samvete.
"Arn" är nu ingen särskilt bra film. Det är inte människor som framträder på bioduken, det är Jan Guillous marionetter, som sprattlar fram i ett existentiellt och själsligt ödelandskap, och rapar fram sina klichéer till repliker. Två timmar och 18 minuter sammanfattar ett halvt liv: Arn får sitt livs kall, Arn skickas till kloster, Arn lär sig rida, fäktas och skjuta båge. Arn lämnar klostret. Arn förälskar sig i vacker flicka. Tragisk passion, omöjlig kärlek. Arn blir tempelriddare i Heliga landet. Arn räddar livet på Saladin. Arn tar befäl över Jerusalems försvar och slår tillbaka Saladins invaderande armé. Sedan rider han bort i solnedgången. Slut.

Det här är ren och skär kostymfilm. Filmskaparna kan inte ha haft några andra ambitioner. Det är synd, för det finns ljusglimtar i Guillous böcker som man bättre kunde ha tagit vara på.
Intressant i sammanhanget är hur kyrkans roll i det medeltida Europa skildras. Som ett ofrivilligt redskap i händerna på intrigmakare och ränksmidare. Snarare än som en kokande källa ur vilken all ondska bubblar fram, vilket man kunde han väntat sig från en vänsterman som Guillou. Därmed besparas publiken den mästrande politiska korrekthet som präglat andra filmer om korstågen, som Ridley Scotts "Kingdom of Heaven" (2005). Arn har respekt för Saladin, så som soldater ofta har respekt för sina motståndare. Men försoning är det inte tal om. Precis som i verkligheten. Och sådant är viktigare än historiska detaljer som huruvida det i elvahundratalets Sverige verkligen fanns kloster byggda av sten, eller om de fortfarande uppfördes i trä.

Efter en rad pinsamheter i stil med "Snapphanar" är det märkligt att svenskarna fortfarande entusiastiskt välkomnar nya filmatiseringar av landets historia. Det tyder på ett vidspritt intresse för hur Sverige blev Sverige. Kanske är vi inte så rotlösa, trots allt.