Vänsterskribenten Göran Greider är orolig. ”Det nya normala är det moderata Sverige”, sade han i ett reportage om varför Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterar skattesänkningar som partierna egentligen ogillar (SVT Agenda 21/4). ”Det nya normala har blivit ett lägre skattetryck”, sade MP:s tidigare ekonomisk-politiska talesperson Mikaela Valtersson.
Svenska folket har vant sig vid lägre skatter. Det parti som går till val på att avskaffa jobbskatteavdragen, och göra medelinkomsttagare 20 000 kronor fattigare om året, får kämpa i motvind.
Men innebär det att vårt sätt att tänka om samhället har individualiserats, som Göran Greider säger?
Dagen före Agendareportaget meddelade Anders Borg att börsbolagens ägare ”inte tagit tillräckligt ansvar för att skapa jämställdhet i styrelserna”, och att han därför vill diskutera kvotering. Könskvotering till bolagsstyrelser innebär inte bara inskränkningar i äganderätten och den meritokratiska principen, utan visar också att Borg har köpt vänsterns kollektivistiska metod att dela in människor i grupper som ska representeras ”rättvist”.
Marxistiskt influerade maktanalyser där olika grupper ses som strukturellt över- eller underordnade dominerar i dag samhällsdebatten. Det anti-auktoritära ideal som följde med vänstervågen 1968 – och som gav oss flumskolan – har uppdaterats till dagens identitetspolitiska normkritik. Om det tidigare räckte att kritisera kungahus, kyrka och kapitalism så ska man nu även kritisera könsmaktsordningen, heteronormen och vithetsnormen. Staten bidrar till maktanalyserna med skattefinansierade genuspedagoger.
Detta präglar de borgerliga partierna lika mycket som de rödgröna. Det märks när någon borgerlig politiker försöker hävda en konservativ eller högerliberal värdering. När Jan Björklund vill skapa en skola med ordning, reda och kunskapsfokus, eller när Göran Hägglund vill låta familjer själva styra över föräldraledighet och småbarnsomsorg, är den borgerliga kritiken nästan lika hård som den från vänster.
Man kan tala om en politisk terrorbalans. På det ekonomiska området har alliansregeringens lägre skatter blivit ”det nya normala”. På värderingarnas område dominerar vänsterns strukturella maktanalyser och normkritik.
Detta bakbinder regeringen. Anders Borgs kvoteringsvilja tyder på att äganderätten får kliva åt sidan för feminismen. Att Sverige fortfarande har hårdreglerade arbets- och bostadsmarknader beror nog också på värderingar. Att minska regleringen skulle inte kräva några skattehöjningar. Däremot skulle företrädare för ”underordnade grupper” hävda att de missgynnas. Eftersom alliansregeringen accepterat själva indelningen i över- och underordnade grupper kan man inte riskera sådan kritik.
Folk må ha vant sig vid lägre skatter, men sättet att tänka om samhället har inte individualiserats. Tvärtom tänker även borgerliga politiker i termer av konflikter mellan olika över- och underordnade kollektiv. Därför kan regeringen inte göra mycket mer än att sänka en och annan skatt.