Terrorismen och förlåtelsekomplexet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Filmen har väckt debatt över hela Europa. Hur bör man egentligen skildra den marxistiska "stadsgerillan" som med latinamerikanska terrornärverket Tupamaros som förebild spred död och förintelse i 70-, 80- och 90-talets Europa? Som under några år under 70-talet tycktes hota den framväxande västtyska demokratins själva existens, med dussintalet attacker mot uppsatta tyskar inom politik, rättväsende och näringsliv.
I Sverige minns vi ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Och kanske våldsvågens kulmen under "den tyska hösten" två år senare, med mordet på bankmannen Jürgen Ponto, kidnappningen och mordet på näringslivsföreträdaren Hanns-Martin Schleyer och RAF-anknutna palestinska folkfrontens kapning av Lufthansa Flight 181, "Landshut", som ledde till en västtysk regeringskris.
Är Edels skildring förskönande? Den mytomspunne journalisten Ulrike Meinhof, västtysklands kvinnliga Che Guevara, ikonoklasten som gav upp barn och familj för sin politiska övertygelse och ett underjordiskt liv som intellektuell dynamitard, är redan kultförklarad i vänsterradikala kretsar. Men det är orättvist att påstå att Edels skildring bidrar till det romantiska skimret. Den är kallt journalistisk.
Debatten påminner om kontroversen kring Oliver Hirschbiegels film Undergången från 2004, om Hitlers sista dagar i bunkern under slaget om Berlin. Tredje rikets diktator framstod ju nästan mänsklig där i sin desperata svaghet. Fanatismen bland SS-officerarna, lojala in i det sista, fick ett ridderligt drag. Men det var ingalunda en idealiserande skildring. Den provocerade genom sin närhet, sin outtalade inbjudan till publiken att försöka förstå.
The Baader-Meinhof Complex måste bedömas på samma sätt. Snarare är skildringen för snäv, den ger en väldigt begränsad inblick Röda arméfraktionens världsbild. Hur den unga västtyska demokratin i Ulrike Meinhofs paranoida medvetande förvrängdes till en illa maskerad fortsättning på tredje riket, en auktoritär USA-marionett befolkad av en "Auswitchgeneration" omottaglig för argument så länge de inte formuleras med handgranater istället för ord.
Förtryck, politiskt kaos och orättvisor göder terrorism. Att erkänna detta är inte att rättfärdiga våldsdåd. Att påtala repressiva drag hos den västtyska regeringen är inte att berättiga vare sig RAF:s metoder eller syften. Att förstå allt är att förlåta allt, lyder ett franskt ordspråk. Men det är en missuppfattning och en skadlig sådan om den leder till en ovilja att förstå där ingen förlåtelse är möjlig.