Jag har tidigare tagit upp problemet med unga centerpartisters stöd till den galna Tea Party-rörelsen. Ett annat problem är Centerns nyvalda partiledare Annie Lööf. Hon har tydligt lyft fram Margaret Thatcher som en av sina stora förebilder.
Det är bra för oss i Socialdemokraterna eftersom många centerpartister ser sig som närmare Socialdemokraterna än de nya extremliberalerna inom Centern. Men det innebär en oroande förskjutning av det svenska politiska landskapet.
Nyliberalismen är av ondo
Annie Lööf får nämligen stöd från flera andra borgerliga politiker, inte minst inom Moderaterna. Det råder inte längre konsensus om att nyliberalismen är av ondo, och det skrämmer mig.
Margaret Thatcher var premiärminister i Storbritannien 1979 till 1990, en period som gått till historien som en av de mest extrema i världspolitiken. Och nu passerar den tiden tydligen som föredömlig.
Min vän Sonja skrev nyligen på facebook: "Liberal, vänster eller konservativ, när jag gick och la mig igår var jag övertygad om att vi kunde enas om att Thatcheråren var för England vad medeltiden var för religionsfriheten." Men den morgon har kommit när den iskalla egoismen nått till kärnan av svensk politik.
Det starkaste argumentet till att hylla Thatcher är att hon sägs ha "fått ordning på brittisk ekonomi". Många menar dock att brittisk ekonomis uppgång och fall snarare hänger ihop med oljan än med Thatcher. Att Englands ekonomiska problem före Thatcher berodde på oljekriserna 1973 respektive 1979, och att ekonomin restaurerades på grund av brittisk Nordsjöolja som började exporteras 1980, men som minskade i slutet av 80-talet.
Krossa facket och välfärden
Thatchervännerna framhärdar istället att det var att krossa fackföreningsrörelsen och montera ner välfärdsstaten som förbättrade ekonomin. Oavsett hur det var med det, så lade Thatcher grunden till mycket av den polarisering och ojämlikhet vi ser i Storbritannien idag. För att inte tala om hennes demokratisyn.
Dödsstraff och återinförande av kroppsbestraffningar (tortyr) var två av Thatchers hjärtefrågor, och hon var för kapprustning.
Fredrik Federley (C) menar att Thatcher "drev otroligt kontroversiell politik, men hon vågade ändå stå upp för det hon gjorde" och Finn Bengtsson (M) säger att det känns inspirerande att Thatcher "visade att det gick att genomföra det man tror på".
När Annie Lööf kritiserades för att ha Thatcher som förebild försvarade även hon sig med att det snarare var ledarstilen än politiken hon beundrar.
Margaret Thatchers auktoritära ledarstil som fick många ministrar att avgå är visserligen inget föredöme för mig, men det finns ett annat problem.
Att säga att Margaret Thatcher hade råg i ryggen, var en stark kvinna unik för sin tid eller att hon visade att det gick att genomföra det man tror på och sedan som Annie Lööf försöka hävda, att det inte har att göra med den politiskt nyliberala agendan, är varken rimligt eller trovärdigt.
Om en vänsterpartist skulle säga att hon beundrar Stalin, så skulle hennes karriär vara slut. Och det alldeles oavsett vilka efterhandskonstruktioner hon skapade om att det är specifika egenskaper hos Stalin som hon ser som beundransvärda.
Jag önskar att detsamma gällde dessa i grunden okritiska hyllningar till Margaret Thatcher. Jag önskar att vi kunde fortsätta vara överens om att nyliberalismen är en väldigt farlig och människofientlig ideologi.