Carl Bildt är landets mest överskattade politiker, Leif GW Persson är fåfäng och kungen är en lustigkurre. I Thomas Bodströms bok "Inifrån. Makten, myglet, politiken" är det många som får sig en släng av sleven.
Mest uppmärksammat blir det när den förre justitieministern lägger ut texten om sina socialdemokratiska kollegor. I vissa fall handlar det inte om några överraskningar, som när Bodström ställer sig frågande till om Carin Jämtin är lämplig som partisekreterare. Den frågan torde många ha ställt sig.
Men det blir mer intressant då Bodström pekar ut Håkan Juholt tillsammans med bland andra Morgan Johansson och Peter Hultqvist som kuppmakare. Eftersom anklagelsen kommer från en av Mona Sahlins mest förtrogna är det sprängstoff. De utpekade kuppmakarna slår också ifrån sig med alla till buds stående medel.
I ett pressmeddelande från Johansson och Heléne Fritzon, även hon utpekad, påpekas att Socialdemokraterna åter är ett parti som vinner val. Med tanke på den minst sagt ringa roll dessa två har spelat för omvalen och det faktum att partiet i Västra Götaland har backat jämfört med 2006 års val får väl konstateras att förväntningarna var minst sagt låga.
En åtminstone underhållande aspekt är avslöjandet om hur Bodström blev justitieminister. Att han tillhör den politiska adeln är välkänt och hittills har den dominerande teorin varit att han utnämndes på sin fars meriter.
I boken avslöjar dock Bodström att han utsågs efter rekommendation från Per Nuder, ett år efter en synnerligen blöt kväll på Fårö. Det känns betryggande att veta att meriter ännu betyder något, hur ringa de än kan verka.
Den stora behållningen med boken är dock att Bodström mellan allt internskvaller hinner med att lägga fram en vision för det Socialdemokratiska partiet. Han pekar på en väg framåt för ett parti som har fastnat i en evigt tillbakablickande limbo.
Det bör gräma många partivänner att Bodström inte på allvar övervägdes som partiledare. Han vet vad han vill, något som inte kan sägas om Håkan Juholt som inte ens kan ta tydlig ställning i Libyenfrågan.
Det stora problemet för Socialdemokraterna är just att Bodström inte längre är politiker. Genom att tvinga ut honom i den socialdemokratiska diasporan tillsammans med bland många andra Ilija Batljan blev fältet fritt för Bodström att vädra ut partiet. Visserligen en välbehövlig syretillförsel men det uppskattas knappast av partiets nuvarande ledning.