Tick, tack...
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Stress är ett ord som präglar mitt liv. Jag stressar till skolan, stressar på prov. Stressar hem, stressar till träning. Stressar med mat, stressar med läxböckerna. Stress. Den är oundviklig och utgör ett gement mönster i mitt liv. Jag känner mig som ett rågat timglas kombinerat med en tickande bomb. Jag önskar jag vore som Usain Bolt, så att jag kunde övervinna tidens onda mönster.
Visst har jag chansen att disponera min tid - tro mig, jag gör så gott jag kan. Men på något sätt lyckas jag aldrig få den att räcka till, utan den rinner snabbt iväg. Jag vet inget som sträcker sig så långt som tiden, ändå är det världens största bristvara. Åtminstone min största - tiden är min akilleshäl.
"Tiden läker alla sår", "njut så länge det varar", "det går fort när man har roligt"... Det finns många ordspråk som kretsar runt detta ständigt aktuella ämne - få med en positiv klang. Kanske är det en påminnelse om den beska tidsoptimismen som ideligen gör sig påmind bland oss. För visst är vi alla tidsoptimister, på ett eller annat sätt. Vi tar inte vara på tiden efter bästa förmåga. Som man brukar säga - den som aldrig har tid är den som uträttar minst. Tack för den käftsmällen.
Vissa är rika på pengar, andra på tid. Jag kan inte påstå att jag har någon större tillgång av något av det - särskilt inte tid. Kanske är den som har gott om pengar även rik på tid? Då denna person har råd att alltid köpa färdiglagad mat, lämna kläderna till kemtvätten och hunden till dagmatte. Alla har ju hört att tid är pengar. Men hur får jag tid till att bli rik?
Häromdagen diskuterade jag med min bror om dåliga vanor. Jag förklarade att jag förundrades över hur vissa människor har tid med vanor som att röka ett paket cigaretter om dagen. Han svarade då enkelt "Det går 24 timmar på ett dygn, det är lång tid. Man hinner". Jag förstummades över hans enkla svar.
24 timmar. 1 440 minuter. 86 400 sekunder... På den lilla tiden hinner man inte med mycket - allra minst jag. Tro inte att jag är ambitionslös, jag har ambitioner så det räcker till och blir över. Men tiden är inte tillräcklig, eller så är jag otillräcklig för den. Kanske är det så att jag med tiden vänjer mig med tiden.
Tid är ironi och svepskäl. Orkar du inte - skyll på tiden. Vill du inte - skyll på tiden. Ofta rusar elever in sent till lektioner med förklaringen "kafeteriakön var längre än vanligt" eller "klockan gick annorlunda i korridoren". Efter att ha gjort det konstaterandet en hundrade gång bör man ha lärt sig något, kan man tycka. Men tiden är en olärd läxa och ett lättillgängligt försvar - ett genomskinligt sådant. Ändå används den flitigt. Kanske finner ni det en smula inkonsekvent att detta kommer från mig, men när jag inte har tid finns det självklart en befogad förklaring. Jag är undantag - precis som alla andra.
Tick. Tiden är ett universellt och oändligt under, men samtidigt opålitligt och missbrukat. Ja, tiden är min drog, som jag aldrig får tillräckligt av. Den är en rikedom, och jag klassas som den fattigaste. Ge mig mer tid. Tack.