Häromdagen hastade jag fram på Londons gator, angelägen om att komma i tid till den högtidliga söndagsmässan i kyrkan Brompton Oratory.
På vägen fanns det mycket att fästa ögonen på. Där fanns charmiga hus, vackra små bakgator och londonbor på söndagspromenad. Där fanns en vådligt parkerad bil varifrån en äldre dam bar in en stor mängd kassar till sin idylliska husingång med trädgårdstäppa.
Efter ett tag bytte gatan namn och jag blev osäker på om jag hade hamnat fel. Jag irrade tillbaka och stötte återigen på den gamla damen. Nu var alla kassarna inburna. Och det slog mig - jag borde så klart ha stannat första gången jag passerade och erbjudit mig att hjälpa till att bära.
Visst hade jag bråttom till kyrkan, men vad är poängen med att gå i kyrkan om man inte kan räcka en hjälpande hand åt en medmänniska? Det är ju en huvudpunkt i det kristna budskapet.
Så där blir det ofta när man har bråttom. Man drabbas av tunnelseende och blir så upptagen av att hinna fram att man inte ser det som är viktigast. Det händer nog inte bara mig. I själva verket är det ett utbrett fenomen i samhället, på flera olika nivåer.
På individnivå är det helt uppenbart att många människor har en stressig vardag. Stressen är i själva verket systematiskt inbyggd i företag och organisationer. Arbetstakten är hög och jakten på effektiva arbetsformer pågår ständigt.
Självklart är det bra med resurssnålhet och effektiv tidsanvändning. Men de flesta organisationer behöver faktiskt en buffert av till synes outnyttjad tid för att fungera väl. Inom organisationsteorin talar man om nyttan av ett visst “slack".
På samma sätt som repen som håller uppe seglen på en båt bör vara något lösa (slack på engelska) för att masten inte ska knäckas i kraftig vind så behövs det en del "lös tid" i organisationer för att människorna inte ska knäckas. De behöver tid för att småprata, tänka efter och pröva sig fram.
Effektivitet handlar inte bara om effektivt använd tid utan också om förändringsförmåga och innovationskraft - att hitta nya sätt att göra saker på och helt nya saker att göra. Och det tar tid.
Något liknande kan man se även på högre nivåer. Den övergripande samhällsstyrningen och debatten fokuserar ofta på akut uppkomna situationer och problem som måste lösas snabbt. Just nu kan vi se hur världsledarna och den svenska regeringen kämpar med skuldkris och sviktande konjunktur. Socialdemokraterna för sin del kämpar med sviktande förtroende för en partiledare som slarvat med sina bostadsersättningar från riksdagen.
Bakom alltsammans anar man en stor tidsbrist. Finanssektorn har gått på högvarv och utvecklats på ett sätt som varken finansaktörer eller politiker har förmått överblicka och än mindre styra. Håkan Juholt och hans medarbetare har inte hunnit överväga eller ta reda på vad som är en rimlig ersättning för en delad bostad.
När kriserna väl slår till finns det ännu mindre tid för eftertanke och medkänsla. Tunnelseendet tar över och all kraft går åt att rädda det egna skinnet.
Lösningen?
Sakta ned, stanna upp och titta efter. Alldeles intill dig finns det någon som behöver dig. Jag lovar.