Tid att vädra ut i lejonkulan
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Eftervalsdebatten är redan i full gång, regeringsbildandet till trots. Hur mycket är politikens fel och vad beror på dataintrångsdebaclet? Det är relevanta frågor, men först några jämförelser som kan ge perspektiv på tillbakagången.
Succévalet 2002 gick folkpartiet fram från 4,7 procent till 13,3 procent. Nu landar det på 7,5 procent av rösterna. Partiet förlorar alltså 20 av sina 48 riksdagsplatser. Däremot är det hot fyraprocentspärren utgjorde för bara åtta år sedan alltjämt fjärran.
Men, som sagt, partiet har närt betydligt större förhoppningar än så om sitt stöd i valet. Det var ju nu som det nya, breddade och tydligare folkpartiet skulle etablera sig som ett stort parti. Väljarna ville annorlunda.
Dataintrångshistorien är en del av förklaringen. Socialdemokraterna blåste upp den bortom rim och reson, men folkpartiledningen hanterade skandalen på ett sätt som knappast har väckt förtroende. Och ju mer som kom fram i intrångshärvan desto tydligare framträdde också partiets verkliga problem på senare tid: övertaktiserandet. Snurra, spinn och vinn var den av Lars Leijonborg påhejade partisekreteraren Johan Jakobssons motto. Han visade sig vara så intrasslad i härvan att han tvingades avgå.
Släpp taktiserandet
Det paradoxala med folkpartiets idéutveckling under de senaste åren är att den i stora stycken varit klok och välavvägd, men att partiledningen inte verkat tro att politiken kan tala för sig själv. Istället har den spetsats till och vinklats inför mötet med medborgarna. Ingen ska kunna få för sig att partiet lider av "snällism". Resultatet är att folkpartiet tjatat ut ordet krav på samma sätt som de gamla moderaterna gjorde ordet skatter till en belastning.
Det här är något att tänka på för de röster i folkpartiet som nu vill ta bakslaget i valet till intäkt för att se en återgång till en tydligare socialliberal politik som under Bengt Westerbergs dagar. Folkpartiets idémässiga brist i dag är snarare tendensen till att ersätta övertron på staten som socialt instrument till att hysa samma övertro på dess funktion som övervakningsinstrument.
Om folkpartiet lyckas vädra ut det överdrivna taktiserandet ur lejonkulan utan att förlora huvuddragen i de senaste årens idéutveckling ur sikte ser förutsättningarna för partiet goda ut. Inte minst med tanke på att mycket av politiken redan är förankrad i alliansen genom uppgörelserna före valet som fört folkpartiet in i regeringen.