Så har riksdagen varit igång i en vecka sedan det högtidliga öppnandet av årets riksmöte den 15 september. Traditionsenligt med Gudstjänst i Storkyrkan, inledning och öppnade av riksmötet med tal av Kungen och sedan Statministerns regeringsförklaring.
För den uppmärksamma så nämnde Statsministern ordet "Ansvar" 26 gånger i sin regeringsförklaring. I sitt sammanhang var ordet flera gånger instoppat i meningen "Det är tid för ansvar", lite märkligt tänkte jag där jag satt på min plats i riksdagsbänken vid öppnandet.
Ansvar först nu?
Är det tid för ansvar först nu? Regeringen har regerat i fyra år, en mandatperiod, och nu är de i inledningen av sin andra mandatperiod.
Ansvar skall man väl ändå ha hela tiden, eller? Ansvar anser jag att man har i såväl medgångar som motgångar, i uppförbacke som i nedförsbacke. Det kan väl ändå inte ta fyra år för att inse att nu, nu är det "tid för ansvar".
Nåväl, så kom då regeringen budget i tisdags, i en för Sverige nedförsbacke, men framförallt den nedförsbacke som omvärlden nu befinner sig i. I budgeten skall det väl då synas vad detta "tid för ansvar" betyder? I budgeten skall vi väl få svart på vitt om detta "ansvar". Men icke. Så fort regeringen lämnat sin budget på riksdagens bord, så började det ena pressmeddelandet efter det andra att strömma in från såväl LRF som olika fackliga organisationer och skattebetalarnas förening och så vidare.
Ja, allt var man inte kritisk till, men till en hel del och särskilt när man inte fått sitt intresseområde tillgodosett. Mest lovord kom väl inte överraskande från regeringens egen hyllningskör - de egna myndigheterna.
Till utsatta istället
I min förra krönika tog jag upp frågan om sänkningen av restaurangmomsen på över fem miljarder kronor. Jag tycker fortfarande att det är ett felgrepp. Lika så skatteavdrag för de som väljer att skänka pengar till ideella organisationer, samfund med flera.
Pengar som jag anser gott och väl hade kunnat användas för att stärka såväl kommuner och landsting som enskilt svårt utsatta människor. Men icke. Istället säger regeringen att landets kommuner och landsting kommer att gå plus, minus noll, vilket är en bild som jag inte känner igen och som även möts av kritik från många samhällsekonomer.
På Gotland har jag ingen bild av beräknade budgetöverskott, utan snarare stora underskott i det som regeringen anser sig värna, nämligen välfärdssamhällets kärna.
Misslyckats med utanförskapet
Det som regeringen i valrörelsen 2006 gjorde till sitt stora nummer var kampen mot det stora utanförskapet. Men hur ser det då ut nu fyra år senare och med en alliansregering som fått förnyat förtroende. Ja, inte är det till regeringens fördel precis. Kampen mot utanförskap var ju kittet i att bilda och hålla ihop den borgerliga alliansen.
Använder vi nu samma definition på utanförskap som regeringen gjorde 2006, så står utanförskapet nu kvar på i princip samma nivå som 2006, det vill säga 1,2 miljoner personer. Är det att ta ansvar?
Nej, inte enligt mitt sätt att se det och det är kanske dags för den moderatledda regeringen att faktiskt göra lite verkstad av det favorituttryck som statsministern hade i sin regeringsförklaring vid riksdagens öppnande "tid för ansvar". Jag kan bara konstatera att det i så fall nu är "Bättre sent än aldrig".