Tid för nytt rosornas krig?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På de socialdemokratiska ledarsidorna har hyllningarna uteblivit, för att uttrycka det milt. Det direkt opinionsbildande stödet kan Sahlin således inte räkna med annat än i högst begränsad omfattning, att döma av de första reaktionerna.
Dessutom, och det är ett problem av värre slag, visar det sig att stödet inom LO är påfallande svagt. Snarare är det bilden av en stark opposition som tonar fram. Enligt uppgift är det bara två av femton förbund som är med på båten. De andra är i varierande mån emot eller i alla fall tveksamma. Antingen för att de är misstänksamma mot miljöpartiet eller för att de räds ett svagt parlamentariskt underlag.
Skepsisen är också stor inom den socialdemokratiska väljarkåren. Enligt en undersökning av Novus opinion anser 47 procent, alltså nästan hälften, av de socialdemokratiska sympatisörerna att det är dåligt eller till och med mycket dåligt att vänsterpartiet inte finns med i regeringsekvationen.
Partisekreterare Marita Ulvskog har leende förklarat att den bristande entusiasmen handlar om en ovana vid sakernas tillstånd. Det är en typ av arrogans som nog inte är ägnad att gjuta olja på vågorna direkt. För nog hade det varit frågan om en vanesak i fall det strategiska valet hade föregåtts av en interndebatt i en form de flesta tyckt varit någotsånär fullödig. Men något sådant har inte synts till och det är förstås också det som ligger och pyr i det allmänna missnöjet.
Det är uppenbart att Mona Sahlin tagit en större risk än vad som först uppfattats. Det är inte bara det att hon iskallt räknar med att ett förödmjukat vänsterparti kommer falla till föga och stödja en vänsterkoalition som redan nu stängt dörren för det, hon utmanar också betydande krafter inom den egna rörelsen. Redan nu används begreppet "rosornas krig" här och var, namnet som gavs den konflikt som för flera år sedan rådde mellan partiets högerfalang på finansdepartementet och vänsterfalangen inom främst LO.
Vad vi nu ser är dels ett LO och en socialdemokratisk vänster som inte litar på Sahlin och aldrig förlåtit henne för att hon drev löne- och strejkstopp som minister under nittiotalet, och som nu dessutom förutsätts acceptera att ett parti som tidigare gjort upp med de borgerliga skall ta plats som jämbördig med socialdemokraterna i Rosenbad. Och å andra sidan en partielit som i sin iver att komma i åtnjutande av regeringsposter tänker sätta sig i förhandlingar med miljöpartiet och kompromissa bort väsentliga delar av den politik man är van att gå till val på utan att behöva fråga någon annan. Dramat har bara börjat.