KRÖNIKA
”Skulle ni vänligen vilja berätta för mig när dagen för rättvisa kommer? Kommer den i morgon? Eller nästa vecka? Om hundra år? Aldrig? Nej, tiden för rättvisa, tiden för frihet och tiden för jämlikhet är alltid, alltid just nu!”
Citatet kommer från The Great Debaters, en film som baserar sig på en sann historia om Melvin B Tolson. Tolson var en amerikansk lärare som i en tid av rasism inspirerade sina studenter till att debattera mot ett debattlag med endast vita studenter, vilket aldrig tidigare hade ägt rum.
Detta citat har väckt många tankar hos mig. Vad är det vi går och väntar på? Att vår planet ska förstöras? Att ett rasistiskt parti ska få ta plats i Sveriges regering? Att ännu fler kvinnor ska insjukna i anorexia på grund av våra sjuka ideal?
I veckan blossade återigen en hetsig diskussion upp mellan mig och samma gamla vän som jag ofta hamnar i dispyter med. Hen påpekade hur mycket vi gnäller över småsaker i Sverige, att det finns de som har det så mycket värre. Och visst är det så. Vi är lyckligt lottade som har yttrandefrihet, som slipper abortförbud och som kan gifta oss med vem vi vill.
Min vän påpekade sedan att Sveriges feminister överdriver, att vi redan har det bra. Ja, vi har mycket bättre livsförhållanden än kvinnor i vissa andra länder. Men vi har det inte så jämställt som vi skulle kunna ha det. Fortfarande har kvinnor sämre lön. Fortfarande sexualiseras och objektifieras kvinnor ständigt. Fortfarande diskrimineras kvinnor i arbetslivet på grund av föräldraskap eller viljan att få barn.
Vännen drog paralleller till Portugal, som hens familj kommer ifrån. Hen menade att Portugals kvinnor har det mycket sämre än Sveriges. Nu vet jag inte hur situationen ser ut för kvinnorna där, men oavsett blev jag irriterad över hens argument. Ska vi sitta och vänta tills kvinnorna i Portugal har det lika bra som oss? Är det först då våra problem blir giltiga? Och måste inte kvinnorna i Portugal i sådana fall vänta tills kvinnorna i Jemen, som är världens minst jämställda land enligt World Economic Forum, har det bra?
Gammelmor Pilrot säger i Disneyfilmen Pocahontas: ”Ringarna på vattnet. Först är de små, men se hur de växer. Men någon måste ju börja”.
Gammelmor Pilrot förstår. Disney förstår. Varför kan inte vi förstå? Det krävs en droppe för att starta vågskvalpet. Någonstans måste vi börja.
Detta får mig att vidare tänka på miljön. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att det inte är någon idé att sopsortera eller köpa närproducerat så länge exempelvis Kina fortsätter att släppa ut koldioxid i den mängd de i dag gör. Det är skitsnack. Alla kan bidra med något.
När min svägerska skulle handla mat i veckan mötte hon en tiggarkvinna. Hon valde att köpa vissa förnödenheter till denne tiggares familj och de bestämde även att de ska ses längre fram för att köpa blöjor till hennes bebis.
Min svägerska kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Hon är droppen. Hon skapar ringarna på vattnet.
Tiden för rättvisa är alltid, alltid just nu.