Under 1200-talet etablerades två tiggarordnar i Visby – dominikanerna (svartbröderna) och franciskanerna (gråbröderna). De levde på gåvor (allmosor) som bland annat användes till sjukvård och utbildning, men också till livets nödtorft i klostren. Svartbrödernas kloster grundades 1228 och gråbrödernas 1233.
Några decennier senare byggdes ståtliga klosterkyrkor – Sankt Nicolai och ett stenkast bort Sankta Karin vid Stora torget. Kyrkor som nu är kyrkoruiner, men fortfarande ståtliga. Dessa som med en handfull andra kyrkoruiner ger karaktär åt Visby innanför ringmuren.
Kyrkoruiner som under den timade Medeltidsveckan fyllts med allehanda innehåll från gudstjänster till föreläsningar och spektakel.
De här tiggarordnarna hade sin storhetstid under medeltiden. Med reformationen och den Nya tiden försvann de i stort sett. Franciskanerna återkom till Sverige på 1960-talet. Dominikanerna är också åter i Sverige med några kloster. Men inget av dem i Visby. Där har vi en historia.
Men historien återupprepar sig i våra dagar. Nu finns tiggarna i Visby igen och ber om våra allmosor. De kommer också utifrån, nu från Rumänien och representerar en utsatt folkgrupp. En folkgrupp under förtryck och med en skriande fattigdom mitt i den rika Europeiska unionen (EU). De ber om våra gåvor, inte inom ramen för en religiös kallelse, utan för att kunna få ett bättre liv i sitt hemland för barn och familj.
Under 1200-talet räckte allmosorna till att bygga ståtliga katedraler. Till vad räcker allmosorna de får i Visby idag? Inte till katedraler. I bästa fall som en grundplåt till ett enkelt hem, vilket var människa har en grundläggande rätt till. Man tvingas åter konstatera att intet är nytt under solen – att alla tider på något sätt hör samman.