Ulf Kristerssons möte med Jimmie Åkesson har fått stor uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet blev det också när höger- och vänsteroppositionen tillsammans, med hot om misstroendeförklaring av arbetsmarknadsministern, tillsammans stoppade, och skapade förutsättningar för förändringar i, de planer som partierna bakom Januariöverenskommelsen (Jöken) hade för Arbetsförmedlingen.
Eftersom dessa händelser inträffade ungefär samtidigt är det egentligen egendomligt att inte fler frågade sig:
– Men hallå! Om det är så skakande att Ulf Kristersson kan tänka sig att samtala med Jimmie Åkesson, varför alla då inte helt förbluffade över att Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson kan agera i samförstånd?
Av naturliga skäl lär det inte inträffa speciellt ofta. SD och V står långt ifrån varandra i de flesta frågorna och de vill åt olika håll. Men när deras önskemål sammanfaller, om så på ett övergripande och detaljfritt plan, så är partierna uppenbarligen kapabla att agera därefter för att gynna sitt gemensamma intresse och få inflytande över politiken.
Är det då så egendomligt om Moderaterna och Kristdemokraterna, som har mer gemensamma intressen med SD, också är beredda att samverka med SD för att få sakpolitiskt inflytande?
Frågorna är då sällan så enkla som att säga ja eller nej till ett misstroendevotum, eller att stoppa ett regeringsförslag eller ej. Det kan då kräva samtal och regelrätta förhandlingar för att komma överens exakt om vad det är man ska försöka driva igenom. Skulle detta i så fall vara per definition förgripligt, oavsett överenskommelsens innehåll?
En politisk överenskommelse måste, som jag ser det, bedömas utifrån sitt innehåll och inte utifrån vilka de ingående parterna är, så länge vi talar om lagliga demokratiskt verkande partier.
Eva Bofride skrev i går på Gotlänningens C-ledarsida i GT om alla de mer eller mindre vänliga gliringar som Annie Lööf har fått om att hon borde äta en sko, efter att Centern gjorde sig till stödparti för en S/MP-regering. Hon frågar sig då varför debattörer som står nära M och KD inte agerar på samma sätt, när dessa båda partier omprövat sina relationer med SD i strid med vad de tidigare har sagt.
Svaret är naturligtvis att det var den tidigare positionen som var orimlig (och kritiserades bland annat av mig) medan omprövningen är rimlig. Det är inte per defintion fel att politiker ändrar sig och speciellt inte när det går åt rätt håll. Det är värre när det går åt fel håll. Och om den som ändrat uppfattning dessutom lovat äta upp en sko så bör man nog inte bli förvånad över om det kommer upp.