Du har samlat ett slöseriexempel för varje dag på året. Var det svårt att hitta så många?
– Nej, tyvärr inte. Boken hade kunnat bli tjockare. Jag valde de 365 jag tyckte var mest värda att uppmärksamma.
Har du kunnat se några trender, någon typ av slöseri som är vanligare än andra?
– I dag är det viktigt att bygga stort och dyrt i kommunerna oavsett om det är simhallar, badhus eller monument. Och det blir alltid dyrare än beräknat.
Vad är ditt mest udda exempel?
– Nr 132 i boken, Storsjöodjurscentret i Jämtland. Redan efter åtta månader sprack kalkylen som innefattade EU-stöd till att rita 2D-odjur. Jag misstänker att det är bidragssvenska för en vanlig hederlig teckning.
Boken ger en dyster bild av svensk förvaltning, är det så illa, slösar alla så mycket?
– Sverige är ett väldigt bra land att leva i och de flesta har goda erfarenheter av vad skattepengarna kan användas till. Därför är det viktigt att skära bort fettet i fläsket.
– Men jag är orolig över granskningen av skattepengarna, man missar ofta granskningsperspektiv och ansvarsutkrävande när det gått snett.
Finns det någon särskild struktur eller historisk förändring som du uppfattar har medfört att det slösas extra mycket med skattemedel?
– Slöseri är tyvärr tidlöst. När systemet blir större är det lättare att glömma var pengarna kommer ifrån.
Domineras någon del av den offentliga sektorn ännu av det klassiska ämbetsmannaidealet med oväldiga, redbara och sparsamma ämbetsmän?
– Fler och fler statliga myndigheter börjar ställa hårdare krav på uppföljning och effekt. Biståndet är ett tydligt exempel på granskning av vad vi får för pengarna. Jag ser en rörelse mot att ifrågasätta. Jag hoppas den sprider sig till kommuner, landsting och EU.
Staten satsar mer på tillrättalagd information, kommunikatörer ersätter opartisk journalistik, nyligen manifesterat av att tidningen Riksdag och departement läggs ned. Ökar det risken för statligt slöseri?
– Ja, i dag medietränar man den som gjort fel. Det är inte skattebetalarnas perspektiv som styr satsningarna på information utan statsmaktens. Våra skattepengar går till att skönmåla eliten och uppfostra medborgarna.
Förr avtackades man med medalj eller orden, i dag verkar det behövas något mer. Har vi blivit för materiella?
– Jag tror att det är en fråga om dygder. Vi behöver en renässans för måttfullhet, klokhet, tapperhet och rättvisa. När man tidigare avtackade med symboliska immateriella tack uppmuntrade det dygder, särskilt att hushålla med våra skattepengar. Hanterar man andras pengar är dygderna mycket viktiga oavsett om man är bankir eller politiker.
– På mina döttrars ridskola hänger en skylt ”Belöningen för ett väl uträttat arbete är ett väl uträttat arbete”. Fler borde tänka så och mindre på bonusar.